Det är roligt med konst som har humor, och sådan är inte särskilt vanlig. Konstnärsgruppen Ride1 intresserar sig både för humor och verkar gilla att ha kul. Lite kul är det förstås, till att börja med, att ett av Roxettes populära album har samma titel som utställningen. Fast det har också ett TV-spel, och mycket annat.
Verken som visas på Konstakademien har sina ursprung i populärkulturens glättiga yta som Stig Sjölund, Jonas Kjellgren och Ronny Hansson gillar att spegla sig i. De visar tre större verk på Konstakademien som var för sig är en kommentar till en film. En ”åkattraktion” som utgår från ”actionkomedifilmen” Nu blåser vi snuten (1977), ett steppdansnummer som kopierats från filmen Hail Caesar (2016) och en rekonstruerad stumfilm med Helan och Halvan från 1929.
Besökaren informeras om att det inte är fråga om vilken humor som helst utan att den är ”dubbelbottnad”. Frågan är hur rolig den informationen är eftersom man måste fråga sig om det överhuvudtaget existerar humor som saknar flera lager. Å andra sidan, är humor rolig, per definition?
Åkattraktionen Crash är en hyttliknande konstruktion där en person kan spänna fast sig. Man åker sedan tio, femton meter fram på en räls samtidigt som hytten roterar långsamt två varv runt sin axel. Åkturen skall representera en bilkrasch i Nu blåser vi snuten. Till den hör en installation med skrattspeglar, ett foto på konstnärerna som raggarartade typer vid en bil och en riktig polisradio strax intill på golvet. Boom består av två delar; en video där de tre konstnärerna steppar i sjömanskostymer och en säldräkt för besökaren att krypa in i för att sedan halas in med en stor vinsch. Slutligen är stumfilmsremaken, Bang, som både visas inverterad och spegelvänd.
Besökarna informeras om att ”filosofer som Susan Sontag, Umberto Eco och Slavoj Zizek haft en betydande roll för gruppens konstnärliga arbete och verk”. Det hade man velat veta mer om, men det får man inte. Det är symptomatiskt för utställningen. Den sysselsätter sig med populärkultur, upptåg och underhållning men är förvånansvärt stum (som filmen). Det är inte fråga om Paul McCarthys groteskerier, som man skulle kunna tro, utan det är en gles utställning där de obemannade och overksamma attraktionerna post festum blir estetiserade och drabbas av tillfällig impotens.
Maskinerierna skall ha varit i gång på vernissagen, men nu verkar de alltså ha somnat in. Jag vet inte om det är detta som avses med ”dubbelbottnad”, men det uppstår en märklig spänning mellan den till synes spralliga avsikten och den estetiserade lite kyliga installationen av verken. Det kan bero på att utställningen egentligen verkar syssla med frågor kring och exempel på representation och det kräver tydlighet. Vill man göra spektakulära åkturer är det bättre att bege sig till Gröna Lund. Här är det fråga om ett slags förvrängda rekonstruktioner som inte alls är så trevliga som det kan verka, för att återkomma till dubbelbottnarna. Det handlar om våld.
Det finns ett sadistiskt inslag i det att besökaren skall spännas fast i en hytt eller förnedras genom att klä sig i en djurdräkt och sedan släpas hjälplöst baklänges över gallerigolvet. Detta skulle kunna vara verkens, och kanske konstnärernas, sätt att objektifiera besökaren för att försöka frigöra sig från sin egen status som objekt.
Utgångspunkten för förståelsen av utställningen blir för min del den inverterade stumfilmen. Humorn i de första stumfilmerna som producerades för mer än hundra år sedan är våldsam. Aktörerna jagar varandra, slår på varandra, lurar varandra, sätter krokben för varandra och så vidare. Rötterna till detta finns i en brutal folkhumor långt ner i historien, i medeltiden eller tidigare. Då var det roliga att se någon misslyckas och höjden av humor när någon ramlade och slog sig eller blev slagen hårt i huvudet med ett tillhygge. Man skrattar ihjäl sig.
Andreas Gedin
Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 28 augusti – 2 oktober 2022
