Alltsedan öppningen vid millennieskiftet har Tate Moderns turbinhall årligen varit plats för monumental, sensationell samtidskonst. Turbinhallens kyrkoliknande utrymme på dryga 3000 kvadratmeter har hittills gästats av en ansenlig skara konstnärer ur den internationella konstparnassen, som förvandlat rummet med påkostade, storskaliga och häpnadsväckande platsspecifika installationer. Miljontals besökare har vallfärdat dit för att uppleva dessa numera konsthistoriska verk. Projektet har genom åren möjliggjorts tack vare långvarigt och generöst stöd från huvudsakligen en huvudsponsor ur det globala näringslivet – i sig ett skolexempel på framgångsrik ”art manegement” med välfungerande kapitalutbyten. Årets sextonde upplaga följer den etablerade mallen och uppdraget – eller ”Hyundai Commission” som det sedan 2015 egentligen heter på engelska – gick till den franska konstnären Philippe Parreno.
Parreno ogillar ordet ”installation”, därför presenteras Anywhen som en platsspecifik multimediautställning avsedd för en totalupplevelse. Ett Gesamtkunstwerk i turbinhallen som relativiserar tids- och rumsuppfattningen och styr publikens upplevelse genom ett ständigt föränderligt spel med ljus, ljud och rörliga element. Anywhen fungerar som en automat; en programstyrd apparat som svarar på externa stimuli eller kommandon. Och här kommer dessa input från mikrobiologin. För Parreno har valt att låta slumpen, eller rättare sagt naturen, påverka kontrollen och styrningen av händelseförloppet i utställningen. Och det genom att programvaran informeras av mikroorganismer, som i sin tur reagerar på och aktiverar delar av utställningen via en bioreaktor, synlig för den uppmärksamme från ett mindre glasat rum vid turbinhallens bortre ände.
Anywhen är i konstant rörelse och förändring under konsthallens öppettider och de sex månaderna som installationen varar. Parreno iscensätter en serie sammankopplade situationer och sekvenser som skapar parallella verkligheter och suddar ut gränsen mellan verklighet och fiktion, inne och ute, privat och offentlig. Det är på detta sätt konstnären manipulerar rummet och oss publiken.
Under den tid jag spenderar i turbinhallen, mestadels liggandes raklång på den grå heltäckningsmattan utmed hallens långsida, hinner jag ta del av en kakafoni av händelser. Vita akustikplattor och en lika vit skärm sänks långsamt ner från taket. Ljudet från sänkningsmekanismen är gnälligt och akut, och förstärks av svarta fyrkantiga högtalare som hänger i prydliga rader från taket. De vertikalt och horisontellt arrangerade plattorna formar ett rum i rummet, och jag befinner mig i det. En film på några få minuter visas på skärmen; det är ett grönt prunkande landskap i ultrarapid.
I en annan sekvens byggs ett ljus- och ljudlandskap upp när belysningen längs hallens väggar och utsiktsbalkonger blinkar och pulserar till rytmen av ett elektroniskt musikstycke. En stor ljusbaldakin – så kännetecknande för Parreno – är placerad ovanför hallens bro och aktiveras också under ljus- och ljudkoreografin. I nästa moment hörs ljudet från ett flygplan och trafiken ute i staden. Ett starkt rörligt ljus skapar ett skuggspel ur turbinhallens arkitektoniska former, och när den vita skärmen sänks än en gång blir de återkastade skuggorna på duken abstrakt måleri. Och så mörkläggs hallen igen och en ny film med tillhörande ljudackompanjemang frammanar en ny upplevelse.
Det är en suggestiv projektion av en gråsvart underjordisk terräng med skimrande mörka stenar i närbild. Plötsligt flimrar bilden i ringar och känslan av en undervattensmiljö uppstår istället, som om den sågs av en undervattensvarelses ögon. Och nog är livet i vattnet, eller snarare i ett akvarium, ett av de scenarion som Parreno förberett för besökarna. Heliumfyllda ballonger i form av fiskar ska sväva fritt i den spatiösa hallen, men när jag tittar mig omkring upptäcker jag att de fastnat i den skyhöga bjälkkonstruktionen.
Anywhen väcker och behåller besökarens nyfikenhet och uppmärksamhet, men den känns ibland ytlig och jag blir aldrig berörd. Som rumslösning lyckas Parrenos installation inte heller med att ta sig an hela turbinhallen; det mesta äger rum endast i ena halvan av hallen. Och det är högst märkligt med tanke på att konstnären genomfört liknande installationer i liknande rumsligheter, som Park Avenue Armory i New York och HangarBicocca i Milano förra året. Detta väcker i sin tur frågor om curatorn roll och ansvar, särskilt när Andrea Lissioni, Tates curator för denna utställning, också kuraterade Parrenos installation i Italien. Anywhen är onekligen ett koncentrat av Parrenos tankegods och arbetssätt. Vissa verk och moment i utställningen har skapats och utvecklats i samarbetet med andra konstnärer och utövare, vilket är typiskt för Parrenos konstnärskap. Utställningens beståndsdelar hör till konstnärens kända oeuvre och formspråk, och har visats i andra sammanhang. Inget fel med det, men hur ofta kan man göra samma sak utan att det blir tom repetition?
Gabriela López
Foto: Tate Photography/Installation view of Hyundai Commission 2016. Tate Modern, Bankside, London. Utställningen pågår 4 oktober 2016 – 2 april 2017
