I slutet av 2008 gjorde Natalia Goldin Gallery en utställning med ett antal unga brittiska konstnärer under rubriken “Whispers of Immortality“. De deltagande konstnärerna tog allesamman sin utgångspunkt i hanteringen av “barocken” i ett modernt sammanhang, vilket i klartext betydde ett överdåd av sinnlighet och flört med förfallet och undergången. Paul McDevitt hade inte skämt ut sig i sällskapet, tvärtom. Hans bilddetaljer är hämtade från det klassiska flamländska stillebenmåleriet, som ju i högsta grad odlar sinnenas dans på randen till förgängelsen. Men McDevitt är ingen finlirande kopist, som vinnlägger sig om exakthet i parafraseringen. Han målar flyhänt, medvetet på gränsen till det slarviga. Flera olika motiv och perspektiv sätts samman till en slags måleriska “samplingar” som ger bilderna en hallucinatorisk karaktär. Det är inte heller någon tillfällighet. McDevitt har givit verken titlar som är hämtade från Henri Michaux, känd för att bland annat ha experimenterat med droger. Här möter barockens kontrollerade sinnesrus den romantiska föreställningen om det ensamma konstnärsgeniet, som med hjälp av diverse stimulantia tränger ned i själsdjupet. Man skall dock inte placera McDevitt själv i detta fack. Hans förhållningssätt till traditionen är avspänt så det förslår. Målningarna är exempelvis utförda på dukar som täckts med ölunderlägg, vilket ger den romantiska drogkulten av aningen ironisk accent. Även den klassiska memento mori-symboliken får i McDevitts händer en betydligt mindre högstämd med icke desto mindre tydlig karaktär: här och var har målningarna penetrerats av glasskärvor från krossade ölbuteljer. För den som älskar den äldre konsthistoriens sinnesnärvaro men också dras till samtidskonstens reflektion över de egna uttrycksmedlen är Paul McDevitt en konstnär som har alla möjligheter att ta många stilpoäng.
Adress: Torsgatan 41, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 4/3 – 1/4
Anders Olofsson (text), ALP/Peter Bergman (foto)
