Det vilar något gengångaraktigt över den samtida konsten. Hur man än ser sig om dyker skuggorna upp ur det förflutna, skuggor av genrer och estetiska ideal som modernismen en gång för alla tyckt sig ha förpassat till historiens soptipp. Kanske är det inte så underligt att detta sker just nu. Inte bara därför att modernismen omvärderats och devalverats från estetisk norm till ännu en i den oändliga raden av konstnärliga uttrycksformer, utan lika mycket därför att det i osäkra tider brukar vara en naturlig mänsklig drift att söka sig tillbaka till det som känns stabilt, som erbjuder både motstånd och trygghet på en och samma gång.
Surrealismen har varit på tapeten ganska länge, och romantiken har gradvis kämpat sig in i strålkastarljuset. Nu har turen kommit till barocken, vilket lägger grunden till en stildialog (somliga skulle säga stilkollision) som känns intressantare än i de bägge övriga fallen. Frågan är vad man lägger in i begreppet ”barock”, för utan några strukturerade tankar om detta blir ”nybarocken” ett ganska oprecist fenomen. Saken blir inte direkt mindre komplicerad av det faktum att det ursprungliga 15- 1600-talsbarocken följdes av en sen 1800-talsvariant, som återanvände en hel del gods från föregångaren men såg till att sylta in sig i diverse ”gotiska” influenser som snarare pekar i riktning mot sekelskiftets symbolism och förmodernism än bakåt genom århundradena.
Idag tvistar de lärde för fullt om hur den nutida nybarocken ser ut. Men det är inget nytt. Den gamla barocken rymde allt från Caravaggio och Zurbaran till Vermeer och Rembrandt. Dagens nybarock sträcker sig från Peter Greenaway och Andres Serrano till Damien Hirst och vår egen barockprinsessa Nathalia Edenmont. Samtliga har experimenterat med vad man skulle kunna kalla ”barocka åtbörder”, det vill säga djärva stilbrott, starka kontraster, en fascination inför döden i skönhet (eller skönheten i döden) och undertryckta men kokande känslor. Många som läser denna beskrivning skulle säkert känna igen en hel del av brittisk samtidskultur, och kanske är det ingen slump att just britterna lyckats hitta det rätta tonläget mellan självbehärskning och känsloutbrott.
”Whispers of Immortality” är en samlingsutställning med sex unga brittiska konstnärer, som för första gången visar sina verk i Sverige. En vågad satsning av Natalia Goldin Gallery, eftersom svensk konstpublik inte direkt är känd för att gå man ur huse när utländska konstnärer står på programmet. Att hitta gemensamma nämnare som förenar de sex konstnärerna är ungefär lika svårt som att passa in Caravaggio och Vermeer i samma skokartong. Möjligen kan man urskilja en slags hämningslöshet vad gäller motivval, material och kolorit som fungerar som osynliga länkar mellan utställningsdeltagarna.
Av de sex är det avgjort Rebecca Stevenson och Masaki Yada som representerar de influenser som ligger närmast den traditionella barockens känsloläge. Stevensons djurskulpturer har försetts med ett inkråm bestående av konstgjorda blommor och frukter, något som kan låta behagligt men är desto mer kväljande. Som inälvor ur en sprucken buk väller växtligheten fram i prunkande färger, mer lika organismer i en virusinfektion än beskedlig blomsterdekoration. Masaki Yada sysselsätter sig med gammalt hederligt vanitasmåleri, mycket hantverksmässigt skickligt men med en brist på nytänkande som gör att man dessvärre ganska snart tröttnar på hans bilder.
Detsamma gäller Sam Brantons detaljrika teckningar, ett slags samtida moraliteter där figurerna består av varelser med ett ursprung i människokroppens inre gömmor. Fantasifullt, men inte mycket mer. Maurizio Anzeri arbetar i stället i en arte povera-tradition, där individens yttre erbjuder arbetsmaterialet. Hans oformliga strukturer tillverkade av syntetiskt hår, har även de förmågan att framkalla en blandning av beundran och avsky. Skönheten förvandlas till något brutalt och vämjeligt när den kopieras och återges i ett groteskt format. Även G L Brierlys målningar tycks skildra en organisk, inre värld som möjligen fotografen Lennart Nilsson är hemmastadd i men där vi andra garanterat alla är främlingar. Men tolkningen är inte fullt så entydig, och efter en stund kan man i Brierlys bilder börja urskilja materiella strukturer och mönster som tycks bearbetade av människohand. Ett suggestivt måleri som avsiktligt drar sig tillbaka in i gåtfullheten precis när man trott sig ha fångat dess essens. Minst lika undflyende är Andy Harpers imponerande målningar, som har ett visst släktskap med de bilder Anna Camner tidigare i år visade på samma galleri. Harpers bildrum flödar över av en slösande, organisk färgprakt, men genom bladverket kan man skönja strukturer av skelettdelar som gör att den praktfulla visuella upplevelsen börjar skava rätt ordentligt. Lysande och otäckt. Eller otäckt lysande, om man så önskar.
Bilder (uppifrån och ned): Andy Harper, Rebecca Stevenson
Adress: Hudiksvallsgatan 8
2008-10-21 Anders Olofsson (text), Natalia Goldin Gallery (foto)
