På Färgfabriken visas grupputställningen ”Att slå rot” med angeläget tema och flera högintressanta konstnärsnamn. Konsthallen har sedan tidigare en långsiktig tematik kring klimat och överlevnadsfrågor – det förefaller som om detta spår fortfarande följs. Därför hade det varit positivt om Färgfabrikens konstnärliga ledare, tillika utställningens curator, varit på plats vid pressvisningen för att kunna berätta mer om institutionens nuvarande inriktning.
”Att slå rot” är en scenografi snarare än en traditionell presentation av ett antal verk. Dessa är suggestivt belysta som rituella föremål i en sagogrotta, där vi i dunklet kan närma oss de hemlighetsfullt glimmande skatterna. Och verkens hemligheter och betydelser kvarstårtyvärr beslöjade, då här inte finns mycket upplysning om just de enskilda verken.
En curatoriell utgångspunkt är några verk av Thomas Hirschhorn, en konstnär som utmärkt sig för sina magnifika installationer, ibland klaustrofobiska världar av skräp. Han är här representerad med ett mindre utdrag ur sitt långvariga arbete ”Why I love Simone Weil”, ett slags dialog med den franska judiska filosofen. I hennes bok, som gett namn åt utställningen, utvecklas tanken att ett samhälle, för att vara stabilt, måste erbjuda förutsättningar för människor att finna ett rotfäste.
På framträdande plats i rummet finns Leone Continis verk ”The Sprouting House”, en hög med jord hämtad ur närområdet, på vars topp finns en liten damm. Högen är flankerad av ett arkivfoto från 1982, när den första, spontana, koloniodlingen i närbelägna Vinterviken startade. Verket anknyter till hur inte bara människor utan även växter kan förflyttas över gränser. Här finns levande och växande prov på just sådana växter som odlare från olika länder tagit med sig hit till Sverige.
Ett mer vemodigt perspektiv på tvånget att bryta upp är Daryna Mamaisurs film ”Smoke of the Fire” om hur det är att känna sig hemma i ett språk eller inte, när man klippt av rötterna till det gamla. Även den turkiske konstnären Fikret Atays finstämda film ”Echoes of Time” förmedlar starkt det gravt osäkra i att söka en flyktväg över havet.
I fonden tronar Hanna Ljungs film de räddade Kungsträdgårdsalmarna, som ett hoppfullt vittnesbörd om en vunnen strid. Ett liknande tema, om kampen mot naturhot, finns i den nu 107-åriga brodösen Gerd Görans textila verk från 1970-talet, som kretsar kring hormoslyrets fatala användning under samma tid.
Visuellt tilltalande är Filippa Arrias bild- och färgrika verk kring den egna familjens historia med dess ursprung i Surinam, liksom Moa Israelssons växter, illusoriska i dunklet, med rötter, rotknölar och blad, uppdragna ur jorden. Men de är ju inga riktiga plantor, utan konstfärdigt utförda kopior – och blir därmed exempel på hur en teatralt övertygande scenografi kan dra uppmärksamheten från de enskilda verkens möjligen djupare innebörder.
Bäst klarar sig den stillsamma filmen ”Wild relatives” av Jumana Manna som visas i eget rum. Den handlar om hur forskare och agronomer från Libanon måste hämta tillbaka kopior av sina egna fröer från Svalbard Global Seed Bank, världens största genbank, sedan ett syriskt fröarkiv i Aleppo förstörts. Filmens långsamma och detaljerade berättande skapar en välgörande plats för eftertanke.
Utställningen beledsagas av en mycket fin och personlig text av dramatikern och författaren Alejandro Leiva Wenger kring betydelsen av att rota sig. I samma folder finns en osignerad inledningstext, troligen av Färgfabrikens konstnärlige ledare.De är båda viktiga bidrag som vidgar och berikar temat, men de kan ju inte företräda utställningens alla verk. Jag saknar en sådan talesperson.
Eva Asp
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, Liljeholmen. Pågår 18 april – 18 juni 2026
