Hur kan man känna av det som inte längre finns – som till exempel en amputerad kroppsdel? Beror det på nerver som kommit i kläm? Och kan ens minnen bli så påtagliga att de uppträder framför en? Konsekvenser av det gåtfulla fenomenet fantomsmärtor ges på olika sätt aktuella bearbetningar i två nya verk av Kader Attia och Omer Fast som just nu visas i Paris, på Centre Pompidou respektive gb agency.
Kader Attia tilldelades nyligen Prix Marcel Duchamp, ett slags Frankrikes motsvarighet till Turner Prize, för sin stora labyrintiska installation ”Reflecting on Memory” (2016). Verket är flerdelat och består av både skulpturer och en filminstallation. I ett rum står ett antal objekt på piedestaler.
De blekgrå formerna är förvillande lika förpackningsmaterial till elektroniska prylar. Kanske är de det också? Hur som helst tycks skalen sakna sitt innehåll, de framstår som tömda på mening. När jag går omkring bland de utställda föremålen kommer jag på mig med att undra om döda ting också kan längta?
I filmen som hör till installationen har Attia intervjuat en rad personer kring begreppet fantomsmärta. Kirurger, neurologer och psykoanalytiker drar intressanta paralleller mellan individers amputationer och historiens kollektiva överträdelser. De stillsamma frågesamtalen inkluderar slavhandel och kolonialism, kommunism och folkmord – allt orsak till sår som inte läker.
Attia varvar intervjuerna med stillastående bilder av personer som mist en arm eller ett ben. En spegelkonstruktion lägger, nästan omärkbart, till den kroppsdel som saknas. Trots att greppet återkommer är det svårt att upptäcka. Fantomsmärtornas offer talar inte, de berättar inte något om sin situation. Attia framställer de som ett slags tysta objekt, jämlika med de utplacerade förpackningarna. Jag undrar varför han valt att framställa dem så, är han inte intresserad också av deras berättelser? Men kanske gestaltar han vår särskiljande blick på det avvikande? Det finns något kusligt i Attias mänskliga stilleben som får dem att påminna om äldre tiders vetenskapliga fotografi. Ett starkt och mångbottnat verk.
Omer Fasts nya film ”August” (2016, överst och till höger) är en mörk saga om den legendariske fotografen August Sanders sista dagar i livet. Den nästan blinde Sander förflyttar sig i hemmet med hjälp av klockor som fästs på uppspända snören. Spöklika drömbilder ur det förflutna visar sig för honom, och han känner av deras närvaro. Det är några av Sanders mest kända fotografiska motiv som plötsligt tar mänsklig gestalt. Materialiserade minnesbilder ur det förflutna. Vi ser några bönder som klätt sig fina inför fotograferingen, ett tvillingpar uppställt framför kameran, och en murare som lurar i en vrå. Sanders modeller både vakar över och förföljer honom, de är där i rummet med honom samtidigt som de endast finns i hans huvud. De fungerar som koncentrerade byggstenar i Fasts täta film.
Fasts undersköna bilder suger omedelbart in betraktaren i filmen, som utspelar sig i ett ständigt skymningsland. Som vanligt när det gäller Fast ligger det ett gediget filmiskt hantverk bakom. Filmen är inte mer än 15 minuter men tycks vara lika omsorgsfullt planerad som en långfilm, och med ett måleriskt mättat foto. ”August” är inspelad i 3D, men jag har svårt att tycka att det tillför något. Tanken var kanske att repen som löper genom rummen skulle fortsätta in i vårt, men där är tekniken inte riktigt ännu.
Omer Fasts fiktiva fantasi och Kader Attias sakliga redovisande möter varandra i en lågmäld och oförtruten bearbetning av historiens och samtidens trauman. Båda konstnärerna är del i en större rörelse som låter det komma upp till ytan som behöver genomlysas. Fasts suggestiva film är mer förförisk än Kader Attias dokumentära video – de använder sig tydligt av olika verktyg – men båda undersöker möjligheten till försoning. Något som inte precis minskat i betydelse idag.
Magnus Bons
Omer Fast. Foto: Aurelien Molle/Courtesy the artist and gb agency, 18, rue des 4 fils, Paris. Utställningen ”August” pågår 3 december 2016 – 14 januari 2017
Kader Attia. Foto: Georges Meguerditchian/Centre Pompidou, place Georges-Pompidou, Paris. Utställningen ”Prix Marcel Duchamp 2016” pågår 12 oktober 2016 – 30 januari 2017
