En isbit som smälter i realtid låter inte som ett särskilt upphetsande videoverk. Men Hans Rosenström är bra på att skapa stora effekter med enkla medel och i ”Folgefonna” följer han i storlagen enkelhet hur en bit is från den norska glaciären som har gett verket dess namn smälter i hans hand. Det tar 50 minuter och sex sekunder för den knytnävsstora biten som har byggts upp under fyra århundraden att helt återgå till flytande form.
Videon är bra placerad i rummet på Bildmuseet och flimrar förbi i utkanten av betraktarens blick också om denne inte stannat upp framför verket under hela smältningsprocessen. Femtio minuter förflyter snabbt och verket blir en bra bild av tidsplan som kolliderar. Planeten bygger mycket långsammare än vi river ned. Det låter övertydligt, visst. Men så är det också övertydligheten som är Rosenströms egentliga motiv i det här verket.
”Folgefonna” är i gott sällskap. ”Ner till norr – Samtida konst i Arktis” är en rätt magnifik samproduktion av Portland Museum of Art, i amerikanska Maine, Bildmuseet och Listafafn i Reykjavik och samlar ett trettiotal samtida konstnärer som binds samman av att de är verksamma i eller i närheten av polcirkeln. Joan Jonas, Máret Ánne Sara, Katarina Pirak Sikku, Superflex, Frida Orupabo, Magnús Sigurðarsson och Anders Sunna är några av de deltagande konstnärerna/konstnärsgrupperna.
Sunna inleder för övrigt utställningen med målningen ”Torne STYX”, som är det första besökaren möter vid ingången till utställningen. Målningen, som visar döden som stående vid en älv sneglar på sin klocka, är inte bara en av Sunnas bästa, utan är också placerad så att bildens landskap direkt knyter till landskapet utanför fönstret på rasande elegant sätt. I målningens vatten kryllar knappt urskiljbara några av de oförrätter som är ständiga teman hos Sunna. I den rörliga älven utanför fönstret finns en antydan om att de problem Sunna pekar på (förtryck av urfolk, miljöförstöring, nationalism osv) kommer att få sin fortsatta förstärkning när man fortsätter in i utställningsrummen.
Det blir förstås mängder av domedagsperspektiv på klimattemat. Smältande isar, utfiskning, en hel undervattensvärld som vi tar livet av snabbare än vi utforskar den. Och självfallet också en given glidning mot den på många sätt alltjämt pågående koloniseringsprocessen av områdets många urfolk. Och en vidare, lyckad och lika självklar, panorering till Frida Orupabos snabbt och välförtjänt kanoniserade bilder av svarta människor fångade i en historia dikterad av vit överhöghet. Allt förtryck sitter ihop.
Det är en mörk samtid som får en belysning. Men det finns ändå inget av förnumstig alarmism över ”Ner till norr”. Utställningen nöjer sig inte med att vara en konstaterande problemformulering. Snarare tvärtom. Här – kanske särskilt i Bildmuseet täta hängning – finns snarare en stark känsla av motmakt. Inte så att utpekade problemen får en lösning, förstås, men väl en känsla av att de bemöts med ett motstånd. Dystopin är över oss. Vi sjunker i snabb takt. Men vi gör det i varje fall inte uppgivet och utan klass. Det är märkligt upplyftande att röra sig mellan verken och utställningsrummen. En mycket framgångsrik och medryckande sampling av en bekant svanesång. Vi har roligt på vägen ner.
Sebastian Johans
Bildmuseet, Östra Strandgatan 30 B, Umeå. 26 maj 2023 – 14 januari 2024
