Ett svart skynke är det första som möter besökaren. Bakom döljer sig ett utställningsrum där man liksom kulan i ett labyrintspel – dock utan lutande golv och strategiskt utplacerade hål att trilla ner i – kan gå runt och titta på filmerna som projiceras direkt mot de vitmålade väggarna. Över hela tillställningen ligger en ljudmatta med uppskruvad musik komponerad av Hans Berg. Den som redan är bekant med konstnärens leranimationer, vilka stundtals är som värsta splatterfilmen, vet vad som väntar.
Sedan Nathalie Djurberg gick ut Malmö Konsthögskola 2002 har det hunnit rinna mycket vatten under broarna. Hennes internationella genombrott kom med ”Tiger licking girl’ s butt” (2004) som visades på Rooseum 2005 och året därpå vid konstbiennalen i Berlin. Därefter har hennes karriär varit något av en framgångssaga med det ena fina priset efter det andra; från Carnegie Art Award och DN: s kulturpris till Silverlejonet för mest lovande unga konstnär som delades ut på Venedigbiennalen förra året. Då ställdes hennes filmer ut i ett dunkelt upplyst rum i vad som förut var den italienska paviljongen i Giardiniområdet, tillsammans med en skulpturinstallation. Denna skog av meterhöga växter i lera med högglansig yta som har beskrivits som en slags förvriden Edens lustgård visas inte i Kristianstads konsthall. Däremot finns filmtrilogin ”The Experiment” (2009) med bland utställningens sammanlagt elva filmer. ”Greed”, ”Forest” och ”Cave” skapades inför Venedigbiennalen. Men innehållet i den första delen av trilogin, där tre katolska präster turas om att försöka tvinga in en naken flicka under sina prästrockar, visade sig bli rykande aktuellt. Avslöjanden om katolska prästers övergrepp mot barn fortsätter att än i dag nå offentligheten.
De surrealistiska konstfilmerna skildrar en värld där alla etiska fördämningar har brustit. Barndomens mardrömmar har långt mer än besannats, något som alltså inte är allt för långt borta från vår egen verklighet. Många har ett starkt sexuellt, för att inte säga pornografiskt, innehåll. Visst kan man bli lite trött på att det stundtals verkar krävas av en konstnär att ha någon form av pornografiskt inslag i sin konst för att röna framgång inom konstvärlden och få uppmärksamhet i media. Men i Nathalie Djurbergs fall rör det sig inte om något tomt effektsökeri. Förutom att hennes leranimationer håller en hög kvalitet vågar hon ta upp känsliga ämnen som vanligtvis sopas under mattan. Det kan må vara sexuella övergrepp på barn, våld mot kvinnor, utnyttjande av djur, porrindustrin, den katolska kyrkans skenhelighet och kanske inte minst vår egen dubbelmoral. I ”We are not two we are one” (2008) kommer människans dubbelnatur tydligt fram. Huvudpersonen tycks inte blir kvitt den vargliknande varelsen som liksom ens sämre jag sitter fast på ryggen och tycks ha släppt alla hämningar.
Nathalie Djurberg skyggar med andra ord inte för att synliggöra människans mörkare sidor. Makt, maktmissbruk och patriarkala förtryckarmekanismer, men också motståndet mot desamma, tycks vara ett genomgående tema. Fast trots det allt annat än subtila uttrycket rör det sig inte om någon rå avskalad realism. Berättelserna som är inbäddade i sagans och kostymfilmens förföriska estetik är inte sällan undanglidande till sin karaktär. Det är talande att grodan i filmen med titeln ”Utan titel” (för övrigt den enda filmen på utställningen som är från i år) trots en innerligt smäktande kyss aldrig förvandlas till en prins, utan bara fortsätter att vara just en groda som kladdar runt på den uppvaktade kvinnans kropp.
Kanske är det vetskapen om ett innehåll fullt av groteska tvetydigheter men också absurd humor som får några av Nathalie Djurbergs oerhört skickligt utförda leranimationer att verka så harmlösa, utan att för den skull vara uddlösa. En sådan är ”I found myself alone”(2008). I den lever en liten porslinsfigur i form av en svart flicka iförd blommig balettmundering rövare på ett uppdukat kaffebord, som ser ut att vara taget från en högborgerlig 1800-talsmiljö. Porslinet är raka motsatsen till det funktionalistiska ideal som råder i de flesta svenska hem i dag. Barnsligt tafatt – något som kan ha att göra med att filmen är gjord i så kallad stop motion-teknik där flera stillbilder sammantaget skapar en rörlig ryckig filmsekvens – slirar hon omkring bland bakverken. Ett lätt tryck med en balettskoförsedd fot får den vita fyllningen mellan två svarta kex, misstänkt likt mini-oreos som går att köpa i varuhuset, att klämmas ut. Förutom blinkningen åt popkonsten går tanken till Marie Antoinettes försmak för makroner som fick ett så stort uppsving i samband med Sofia Coppolas film om henne 2006. Lika effektfullt blir det när den levande porslinsdockan i miniformat smetar in den i förhållande till henne själv gigantiskt stora vita kaffekannan med chokladsås, vilken liksom allt annat i hennes filmer är gjord av lera. I slutet av filmen när huvudpersonen verkar drunkna i marängswissen dyker tanken på det koloniala historiska arvet och den ojämna fördelningen av resurser i världen upp i mitt huvud. Ett verkligt förhållande som känns långt mer absurt än de absurditeter som skildras i konstnärens samhällskritiska men allt annat än politiskt korrekta filmer.
Som en kontrast mot denna söta film vilken rör sig i den högre finkulturella sfären kan ”Once removed from my mothers side” (2008) ställas. Moderns beteende där hon, i form av en asymmetriskt ihopsydd docka vilken går rakt emot alla rådande skönhetsideal, liksom en storvuxen pascha låter sig passas upp och smörjas in av en ängslig dotter, är så orimligt att det är svårt att hålla sig för skratt. Samtidigt får det en att tänka på omständigheter i livet där det snarare är barnen som får bära de vuxna än tvärtom, men också på hur snävt definierade de sociala normerna för hur en mor förväntas vara är. Förutom det många gånger problematiska psykologiska förhållandet mellan mor och dotter tangerar verket den äckelkonst som kännetecknar Paul McCarthy. Men det är långt ifrån den enda referens som kan kopplas till Nathalie Djurberg. I utställningstexten sätter Fredrik Liew in hennes konst i samma kontext som den absurda teatern med Bertold Brecht som den självklara huvudrollsinnehavaren. För att gå ännu längre tillbaka i tiden placerar han in henne i samma konsthistoriska tradition som Hieronymus Bosch (1450-1516) men jämför henne också med Niki de Saint Phalle, Marie-Louise Ekman och Lena Svedberg. Själv kommer jag framför allt att tänka på Henry J. Darger, på Elfride Jelineks bok ”Lust” och, för att brassa på med en musikalisk referens, Metallicas ”Enter Sandman”.
Det är som om Nathalie Djurberg står med ena foten i finkulturen och den andra i populärkulturen, vilket sedan blandats ihop till en konstsmet som hon gräddat i en alldeles egen form. När det gäller kopplingen till barnkulturen är det utöver leranimationer från 70-talets barnprogram på TVinte svårt att associera till den klassiska och numera av Tim Burton filmatiserade ”Alice i underlandet”, där den oskyldiga huvudpersonen faller ner i ett hål och hamnar i en absurd omvänd värld. En skillnad är att gränserna i Nathalie Djurbergs sagovärld är mer utsuddade; normalitet och absurditet smälter samman i en våldsam soppa där det inte alltid är så lätt att urskilja vad som är ont och vad som är gott, vem som är offer och vem som är förövare. En viss slagsida mot att det utsatta offret precis som i den goda sagan till slut får upprättelse, kan dock skönjas. Som när den uppskurna och sönderfläkta valen i ”Whales” (2009) i en sista dödsryckning hämnas genom att i ett nafs sluka både sin och den utnyttjade flickans manliga plågoande. Då infinner sig en känsla av att det trots allt kanske går att undvika att falla ner allt för djupt i existensens svarta hål, att man inte tvunget behöver gå alldeles vilse i vare sig livets eller konstens ibland till synes omöjliga labyrint. Glufs!
Adress: Stora torg, Kristianstad
Utställningen pågår under perioden 12/6 – 3/10
Lena Karlsson (text), Kristianstads konsthall (foto)
