Omtumlad och med några strofer vanliga i dödsannonser ringande i huvudet lämnar jag Annica Karlsson Rixons utställning på Thielska galleriet. Fotoserien Nakenakter väcker direkt Alf Henrikssons rader om det oväntade. Det som hejdar tiden. Det som hindrar världen från att någonsin mer bli densamma. Två nakna kroppar, Karlsson Rixon själv och konstnären Mario Fjell klyver tiden till ett före och ett efter. Och ögats sprittande signal är entydig. Detta har jag aldrig förut sett.
Nakenakten är konsthistoriens kanske mest slitna motiv. Överexploaterad likt den nakna kvinnokroppen. Men kombinationen öppnar här en helt ny rymd. Vidgar seendets och verklighetens gränser. Fotoserien om 36 akter är tagen i följd under en dag. Kropparna interagerar intimt och självständigt, lekfullt och allvarsamt. Konstnären, stående naken mitt i ett tomt gråvitt rum. Blicken stadigt fäst mot betraktaren. Och i bild efter bild, klänger, hänger, kramar, krånglar sig en annan ansiktslös, könlös naken kropp runt den orubbligt stående.
Kvinnokroppen är centrum. Frontalt, rakt upp och ner. Fötterna i golvet lätt isär. Armarna längs sidorna. En mogen kvinnokropp. Naken men klädd. Vita spår i solbrännan. Osynlig behå och trosa. Och en mindre kropp, en kvinna, en man, ett barn, en hen? Två människor i ett okänt universum. Bortom blygseln att granskande närma sig nakenhet nosar blicken sig nyväckt och spänt mot det aldrig förut sedda.
I synminnet väcks tidigare ”haja-till” kvinnobilder. Yvonne Claessons målning Nu går vi från kvinnoåret 1975. Kapitälen rämnade. Karyatiderna stegade iväg. Tuija Lindströms fotoserie Kvinnorna vid Tjursjön, 1991. Nakna kvinnor flytande i svart vatten. Stilla, inneslutna i egen kokong. Osårbara för blickar.
I sin enahanda, stoiska äventyrlighet blir Nakenakter en mix av foto och skulptur. Besläktad med fotografen Eadweard Muybridges långa frenetiska bildserier av mänsklig rörelse. Men där var siktet att pressa stillbilden mot film. Karlsson Rixon fryser tvärtom en osannolik rörelse. Och drar fotot mot det skulpturala. Stramheten till trots finns en klang av Laokoongruppens drama. Runt fotots konstanta mänskliga mittpunkt spretar lemmar lika djärvt som ormar, armar och ben i Laokoons vilda kamp.
Skulptören Vigelands realistiska par skymtar genom Thielskas fönstret. En ihopkurad kvinna omfamnas i en mans knä. Intimt kropp mot kropp. Ansikte mot ansikte. Bräddfyllt av känslor. Skulpturen tydliggör fotoseriens känslomässiga neutralitet. Trots kropparnas slingriga närhet uttrycks ingen traditionell ömsesidig emotionell relation.
Karlsson Rixon definierar sig som icke-binär i en kvinnokropp. Min blick är en annan. Men hennes fasta blick blir min fixpunkt. Länken in och ur bilden. Det är hon och jag. Istadigt lotsar ögonen genom sviten. Oftast uttryckslösa, klara. Ibland en smula trötta. Kroppen oftast tappert rak. Ibland en smula böjd, bågnande. En fristående mänsklig kolonn. En karyatid som håller.
Fast i blicken. Identifierad med den kvinnliga kroppen. Snart sugs jag dock in i spelplatsen som den orubbligt tåliga kvinnokroppen utgör för den mindre kroppens akrobatiska krumsprång. Och kroppar speglar kroppar. Samtalar med kroppar. En plötslig kick i mellangärdet. En känsla av glädje. Befrielse. Fniss. Fotoserien öppnar sig likt ett associativt rorsachtest byggt av kroppar.
Absolut tillit är grundbulten i kropparnas samspel. Den mindre kroppen förverkligar oförfärat tyngdlösa drömmar med gracil lätthet. Svindlande perspektiv, överraskande rytmer i fryst koreografi. Oväntade, okänsliga grepp om kvinnokroppen. Ihoptryckt mage, klämt bröst. Likt kravlande barns hänsynslösa utforskande på människomark. Fötter i luften. Klängande armar. Bär mig. Håll mig.
Den mindre kroppen ihopknycklad likt en knut på den större. Två kroppar i sjungande linjespel. Händer som utbredda solfjädrar. Armar sammanslingrade. Händers oväntade möten. Sinnlig förblandning. Uppburet av stadiga kvinnoben och med blick mot världen.
Ögat häpnar, berusas och leds villigt in i den oförutsägbara sviten. En berättelse pendlande mellan stoiskt arbete och ömsint finurlighet. Kroppslighet i okänd dimension. Till det oseddas lov. Se kroppen. Se människan!
Annika Nordin
Foto: Karlsson Rixon. Utställningen visas på Thielska galleriet, Sjötullsbacken 8, Stockholm, 15 juni – 23 september 2018
