Det mesta av universum är osynligt. Eller uttryckt på ett annat sätt: vi vet ingenting om vad 95% av universum består av. Den synliga materien som bildar galaxerna och galaxhoparna utgör bara några få procent av universums totala massa, resten är så kallad mörk materia och mörk energi. Det finns ett antal teorier och förklaringsmodeller om vad de kan vara och vilka egenskaper de kan ha. Allt förblir dock hypotetiska antaganden, för man har ännu inte faktiskt gjort några direkta observationer och därmed påvisat något. Den mörka materiens och energins existens är ett av vår tids största mysterium som fortsätter att gäcka och inspirera forskare inom astronomi och kosmologi världen över.
Människan har i alla tider sökt kunskap om hennes plats i världen och bortom den, något som gett upphov till och manifesterats i olika värderings- och trossystem. I grupputställningen Mörk materia på Botkyrka konsthall används den vetenskapliga termen i en bredare mening för att från ett mikroskopiskt perspektiv belysa människans inre ”mörka materia”. De medverkande konstnärerna närmar sig olika existentiella frågor genom inslag av mysticism, sagor, mytologiska berättelser, och inte minst, den självupplevda erfarenheten.
Utifrån dessa utgångspunkter är Valeria Montti Colques installation Berget ett utmärkt val som första konstverk som besökaren möter. Det flera meterhöga konstverket av objets trouvés och assamblage är till sin form och estetik en allegori för hur livet kan te sig: hotfullt och imponerande, förföriskt och skrämmande, intensivt men stundtals rogivande. Montti Colques verk väver in arketypiska symboler från myt- och sagovärlden med egna upplevelser. I Berget hämtar konstnärinnan inspiration från sagan om Flickan utan händer som efter de klassiska tre prövningarna – i verket representerade i form av tre svarta demoner – uppnår ett nytt medvetande. I verkets inbyggda röda grotta, i sann Niki de Saint Phalle-tradition, kan besökaren krypa tillbaka in i livmoderns trygghet och möta konstnärinnan själv i en performancevideo om förlösning och födelse.
Julia Adzukis filminstallation Mother Mother kopplar också temat om livets passage till födelsen. Konstnären, som arbetar med obeständiga och organiska material, använder den här gången en kombuchasvamp – en symbiotisk bakteriekoloni av jäst – för att iscensätta metaforen. I filmen interagerar Adzuki kroppsligt med sitt material som utsträckt blir till ett elastiskt och halvtransparent membran, en metafysisk livmoder som hon både skapar och föds ur. Att installationen har ramats in med omslutande röda sammetsdraperier förstärker betraktarens känsla av en dubbelroll, liknande konstnärens: vi är del av ett slutet universum vars tillblivelse vi samtidigt vittnar.
I Johan Thurfjells videoinstallation Dobar Cú får besökaren ta del av konstnärens egna känslotillstånd och tankar – den krypande rädslan för och insikten om döden. I den irländska mytologin finns den mörka våta hunden Dobar Cú som i likhet med den grekiska Kérberos vaktar portarna till underjorden. Konstnären anammar sin egen ångest i videon och tar med oss bortom portarna till vakthundens undre värld. Och trots dess omslutande svärta visar den sig inte vara så mörk. En mörk sinnesstämning av ett annat slag genomsyrar också Cecilia Ömalms fotokollage The Annunciation, efter Carlo Crivellis originalmålning från tidig renässans.Genomdigital manipulation där alla människomotiv tas bort, blottlägger och förstärker konstnärinnan symboliken och laddningen i originalbildernas arkitektoniska byggnader och element. Ömalm skapar kusligt stämda bilder som pendlar någonstans mellan det fantastiska och det verkliga, de levandes värld och dödsriket.
Mörk materias ämne är så klart mycket bredare och djupare än vad urvalet på Botkyrka konsthall täcker. Ändå utgör utställningen en bra diskussionsingång till allmängiltiga frågor som alltjämt berör varje enskild människa, och det blir upp till besökaren att följa tanketråden vidare. I det avseende fungerar den bra.Upplevelsen av utställningen skulle dock ha blivit starkare om de enskilda konstverken hade gjorts mer tillgängliga, genom exempelvis skarpare och innehållsrikare texter. Särskilt om ett konstverk, som Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans serie av alkemiska skulpturer, är delvis så högt placerat att det inte går att se, än mindre utläsa, i dess helhet (bilden överst). Det är förstås alltid en balansakt, för att inte säga en konst, att förmedla ett konstverk tillräckligt utan att riskera att ta över betraktarens förmåga att självständigt bilda sig en uppfattning.
Medverkande: Julia Adzuki, Lisa Jeannin & Rolf Schuurmans, Valeria Montti Colque, Johan Thurfjell och Cecilia Ömalm
Adress: Botkyrka konsthall, Tumba torg 105
Utställningen pågår under perioden 14/3 – 28/6
Gabriela López (text), Simon Berg (foto)
