Jag återvänder till Magasin III efter pressvisningen några dagar tidigare. Nu har kriget mot Ukraina inletts, och i samma stund som jag står i museirummet bombas Kiev och andra städer i landet. Det är ett faktum svårt att ta in, men det påverkar hur jag ser på Mona Hatoums utställning. Något i verken har förändrats, eller snarare – min blick på dem är inte längre densamma. Fast jag inte har någon egen erfarenhet av krig uppfattar jag nu Hatoums verk som mer hotfulla, mer auktoritära.
De staplade järnsängarna i ”Quarters” (1996) och de skottskadade metalltornen i ”Bourj” (2010-11) gav mig redan tidigare direkta associationer till militärförläggningar och krig. Till våldsam kontroll och makt som sargar den hårdaste metall. Nu har objektens symboliska framställning skärpts och blivit än mer bokstavlig. För att inte tala om glasgranaterna i ”Nature morte aux grenades” (2006-07), där dödandet görs vackert och konkret. I alla fall möjligheten till det, för här visas inget av dess konsekvenser.
Mona Hatoum var i London när inbördeskriget i hemlandet Libanon inleddes i mitten av 1970-talet, och hon kunde inte återvända. Hennes konst brukar inte utan orsak tolkas utifrån den erfarenheten. Utifrån exil och rotlöshet. Men också utifrån en förskjutning av synen på hemmet, från en trygg plats till ett osäkert ställe att befinna sig på. De två temana är effektivt sammantvinnade hos Hatoum.
Här på Magasin III, som är den ena av två utställningsplatser, finns både uppförstorade rivjärn och elektrifierade metallföremål. Husgeråd och stolar som sammankopplade och svagt strömförande hänger från tak till golv. En glödlampa i skulpturens ända på golvet tänds och släcks i en långsam puls, som en svag varning om att användningen av föremålen har förändrats.
Det är så Hatoums konst opererar, i spänningsfältet mellan det igenkännbara och det okända. Hon använder minimalismens materialfetischism för att osäkra vardagens undre skikt. Men även om hennes konst har ett starkt och direkt uttryck kan den ibland bli förutsägbar och nästan illustrativ – särskilt när materialens former och betydelser framstår som så tydligt avläsbara. Jag drabbas mer av hennes abstraktare verk, som är betydligt svårare att nagla fast.
Och en sådan verkligt anslående installation finns på Accelerator, i utställningens andra del. Där visas ”Undercurrent” (2004), en väldig matta av slingrande elsladdar som breder ut sig på golvet i en av konsthallens underjordiska salar. Det är faktiskt det absolut starkaste som den unga konstinstitutionen visat hittills. Verket kombineras med videon ”Roadworks” (1985), dokumentation från ett tidigt performanceverk där Hatoum går barfota på Brixtons gator i södra London, förföljd av ett par Dr. Martens knutna vid fotlederna. Videon är en stillsamt provocerande kommentar till stadsdelens rasistiskt färgade oroligheter, och på Magasin III visas flera liknande performance som Hatoums konst växt fram ur.
En video visar henne iförd rånarluva och med blodiga händer, fingrande med en kniv över ansiktet för att göra hål för ögonen. Hatoums desperata utåtagerande får dessutom en historisk kommentar genom att man plockat fram Chris Burdens smått legendariska ”Deluxe Photo Book 1971-71” ur samlingarna. Jag ser där hur han låter sig bli skjuten i armen och kanar naken fram över glassplitter. Bland mycket annat otäckt. Aktionerna är nödvändiga för att förstå Hatoums senare konst, där kroppens sårbarhet är märkbar mer som en påtaglig frånvaro.
Mona Hatoum, Variation on Discord and Divisions, 1984. Foto: Stefan Rohner
I ”Undercurrent” på Accelerator återkommer de blinkande glödlamporna, som om verket vakar över rummet – och möjligen skyddar den utsatta Hatoum i dokumentationsvideon från London. Här finns en kontrastrik situation med tillräckligt mycket att bita i, där verken speglar varandra i sina respektive olikheter.
Men trots att Accelerators installation är så magnifik känner jag mig ändå lite snopen inför helheten, och undrar över uppdelningen av utställningen? Alla verk som visas skulle utan problem rymmas på Magasin III. Och Hatoums verk skulle absolut vunnit i intensitet. Avståndet mellan institutionerna skapar inte bara en fysisk distans. Något av den sprakande upplevelsen av ”Undercurrent” hinner slockna under resan mellan.
Magnus Bons
Magasin III, Frihamnsgatan 28. 19 februari – 15 oktober 2022
Accelerator, Frescativägen 26A. !9 februari – 19 juni 2022
