“Momentum 7” i den norska staden Moss är kanske den mest splittrade utställning jag någonsin har sett. Det är ju inte ovanligt att två eller flera curatorer går samman och gör en gemensam utställning som spretar en aning. Mer ovanligt är det att två curatorer inom ramen för en sammanhållen biennal gör två separata och helt skilda utställningar. Men så är fallet här. Power Ekroth gör utställningen med titeln “Six Impossible Things Before Breakfest”, och Erlend Hammer gör utställningen med titeln” Dare 2 Love Yourself”. Båda inom ramen för Momentum. Till saken hör att de två utställningarna skiljer sig år markant. Medan Ekroth är samhällsengagerad och visar aktuell och ny konst, är Hammer sluten och visar konst utan att sätta den i något tydligt sammanhang.
Hammer går motströms. Han skriver i katalogen att han inte tänker på politik annat än när han ska rösta. Och han raljerar över en annan utställning som är just politisk. Och visst finns det mycket politik i konsten, ibland kan den kanske upplevas som rätt flat, eller som tomma, svepande slag i luften. Men jag har svårt att se hur man kan vända sig emot politik i konsten så kategoriskt. Människans kamp för ett bättre samhälle måste kunna få manifesteras i konsten. Och vad erbjuder Hammer som alternativ? En utställning som till stor del består av abstrakta verk av bland andra Bjarne Melgaard och Lars Monrad Vaage. Och skulpturer, alternativt installationer som – får man förmoda – ska tala för sig själva. För någon tydliggörande introduktion återfinns varken vid sidan av verken eller i katalogen. På en direkt fråga i en intervju i katalogen om hans tankar om utställningen svarar han undflyende att han inte kan säga att utställningen handlar om något. Som besökare famlar man därför i mörkret. Utan sammanhang blir det ju bara en rad verk man antingen tycker om eller inte tycker om av estetiska skäl, det vill säga på grund av deras utseende. För min del blir det rätt tomt och lätt kylslaget. Dels för att verken som sådana inte appellerar till mig särskilt mycket, men kanske framförallt för att curatorn vänder ryggen mot besökarna. Han vill inte räcka fram en hjälpande hand och det känns ärligt talat trist.
Desto mer engagemang återfinns i Power Ekroths bidrag, där verken i sig säger mycket, men där de också presenteras i ett engagerat sammanhang. Både hennes katalogtext och väggtexterna är tydliggörande utan att avslöja för mycket. Valet av konstnärer avslöjar Ekroths samhällsengagemang. Här återfinns Hassan Khan, Goran Hassanpour (övre bilden), Lolou Cherinet, Laura Horelli och Sergei Bugaev Afrika, som alla, men på olika sätt arbetar med frågeställningar som gäller en mer eller mindre offentlig problematik. Mitt favoritverk av nämnda konstnärerer är Hassan Khans Muslimgauze “R.I.P.” som visar en liten uttråkad pojke i vad som ska vara en lägenhet i Manchester, 1982 (nedre bilden). Han pillar på allt och går ensam runt utan att veta varken ut eller in. Verket refererar till den experimentella musikern Bryn Jones som på 80-talet spelade in musik under namnet Muslimgauze och aktivt engagerade sig i Palestina-Israelkonflikten, men utan att någon gång på egen hand resa till området. Likt den lille pojken i videon höll han sig mest i sin lägenhet.
En av de mer ovanliga verkpresentationerna jag har sett återfinns här. Det är Lisi Raskins ljudverk “Able Archer ’83” som spelas upp inne på utställningens unisextoalett. Inne i båsen och vid urinoaren tar man del av berättelser om kärnvapenhotet under 80-talet. Det är högst tveksamt om många tar sig igenom hela verket som, om jag inte minns fel, pågår i 24 minuter. Att hänga på en toalett känns inte jättetrevligt, om man säger så. Men det är åtminstone en konstupplevelse jag aldrig glömmer.
En återkommande sak i utställningen är den kritik som återfinns i katalogen och på väggtexterna riktad mot organisationen bakom Momentum. Kritiken är kanske inte alltid glasklar, men tydlig åtminstone genom att visa den besvikelse Ekroth bär på. Det handlar om svårigheter med ledningen, och det handlar om begränsad budget. Kritiken är intressant på det sättet att den känns både vågad och lite underlig. Klart man ska kritisera, och kritiken blir aldrig så spännande och talande som när den så att säga kommer inifrån. Men samtidigt ger det publiken – åtminstone undertecknad – en något undrande känsla. Jämför med en teaterföreställning. Föreställ er en av skådespelarna som från och till vänder sig till publiken och klagar på budget och den krångliga producenten. Jag undrar, ska man inte försöka göra det bästa av det man har och sen är det bra med det? Fast återigen, klart man ska ventilera sitt missnöje, utan sådan ventilation kan läget aldrig förbättras. Ekroths utställning är väl sammansatt och imponerar stort. Jag önskar bara att hon på egen hand hade fått ta hand om “Momentum 7”.
Adress: Moss, Norge
Utställningen pågår under perioden 22/6 – 29/9
Rikard Ekholm (text), Vegard Kleven/Momentum (foto)
1 comments
Jag tycker artikeln på ett indirekt och intressant sätt beskriver hur samtiden ofta väljer att se på konst och konstnärlig kommunikation. Jag har inte sett utställningen så jag har ingen åsikt om påståendena som specifikt rör den. Däremot ser jag ett tankemönster som är tidstypiskt.Citat:
“Utan sammanhang blir det ju bara en rad verk man antingen tycker om eller inte tycker om av estetiska skäl, det vill säga på grund av deras utseende.För min del blir det rätt tomt och lätt kylslaget.”
För det första finns det ett sammanhang. Det finns alltid ett sammanhang eller kontext om man så vill. Det är ett förhållande som gäller för alla typer av kommunikation (konst ser jag som en typ av kommunikation). Konst har varit och är fortfarande i stor utsträckning materialburen kommunikation. Hur något ser ut är inte bara en fråga om man gillar det man ser eller inte. Om man vill vara delaktig i den kommunikation som upphovs-personen/personerna försöker upprätta måste man vara beredd att med lyhördhet försöka se bortom den direkt avläsbara ytan. Det måste finnas en vilja att förstå och det oavsett om en kurator levererar öppnande texter eller inte. Sedan kan man naturligtvis uppleva konsten som tom ändå, men det har inte att göra med att den har ett utseende som ” man tycker om eller inte tycker om av estetiska skäl”.