Alldeles vid ingången till Marianne Lindberg De Geers labyrintiska utställning på Färgfabriken projiceras en urtavla mot betonggolvet. Visarna tycks gå fortare än vanligt och rör sig faktiskt motsols, som om de åskådliggör utställningens tillbakablickande karaktär. Vi kommer förflytta oss bakåt i tiden – men också framåt. För i andra änden av Färgfabrikens nästan sakralt belysta sal har MLDG ställt upp en rad svarta gravstenar med inskriptioner som ”Mamma ring hem” och ”Full Speed Ahead”. Och på väggen bakom hänger stentavlor med hela MLDGs familjs livsspann uppstaplat. I tio års intervaller anges makens och barnens förväntade åldrar, liksom hennes egen. Plötsligt finns en av dem inte med längre, till slut är alla borta.
Bilden är typisk för tydligheten i MLDGs konst. Och för hennes intresseområden; tiden, familjen och dess inbördes relationer. Och så självbilden förstås. Det äldsta verket är också en sorts ålderstrappa och ett självporträtt. Vi känner vi igen MLDGs karaktäristiska anlete, här omgivet av barnets och åldringens uttunnade väsen och inskrivet i slingrande skelettlinjer påminnande om Munch. Strax intill redovisas det helt överväldigande projektet ”Jag tänker på mig själv”, där MLDG skrivit in sig i såväl samtidens ikoner som konsthistoriens. Allt och alla prövas och erövras. Den numera klassiska sviten utstrålar en desperat hunger och samtidigt ett nyfiket sökande efter sammanhang.
MLDGs konst är effektiv. Slagkraftig och pedagogisk, och nästan alltför snabb för sitt eget bästa. Verken rör sig ständigt kring en visuell punchline – den berättarstilen utgör konstnärskapets grundackord. Och livssyn, kan man förmoda. Det blir sällan tröttsamt och är nästan alltid roande och oroande på samma gång. Med en drastisk uthållighet och envishet formas ett repetitivt mönster. MLDG återanvänder och återkommer till sig själv, och vi kan snabbt identifiera henne som avsändaren.
Redan 2010 hade MLDG en retrospektiv på Dunkers i Helsingborg, och även om verken nog i stort sätt är samma känns de proffsigare här i Färgfabrikens luftiga och ljusa installation. Hängningen betonar och klargör relationerna inom och mellan verken.
MLDGs relationella popestetik bär på redovisade lån från exempelvis Öyvind Fahlström och Jan Håfström, men kanske framför allt från Andy Warhol. Hon har bearbetat hjältarnas uttryck och vridit och vänt på ett antal uttryckssätt och modeller. Men, inte minst viktigt, har hon klämt in sig mellan dem och insisterat på en plats i rampljuset. Det är svårt att tänka sig svensk samtidskonst från, framför allt, 1980- och 90-talen utan MLDG.
Det finns fler långivare. Lars Vilks skriver i katalogen att MLGD ”återvände till konsten 1987 inspirerad av Lena Cronqvist”. Först har jag svårt att följa hans tankegång, eftersom den omtalade sviten med de utskurna etsningarna av Cronqvist är ett drygt decennium yngre. De finns med i utställningen, men jag upptäcker också ett verk från 1994 där MLDG målat sig själv som ung tonåring. I ett hav av ljusblå färg står en liten flicka och tittar mot betraktaren. Anklagande, avvaktande. Här finns alla Cronqvists attribut – men också en egen röst. Flickan tittar på oss, men kanske mest på sig själv som vuxen kvinna. Ironin och satiren från de övertagna etsningarna är långt borta. Målningen förmedlar framför allt tacksamhet från en kollega till en annan.
”Adolescens” ingår i MLDGs välkända porträttsvit av familj och vänner. Här finns många exempel på liknande blixtbelysta bilder av närstuderade ansikten mot klatschigt enfärgade bakgrunder. Blickar och roller bygger denna utställning. Här pågår ett ständigt utforskande av det sociala spelets rangordningar och hierarkier – oavsett om det handlar om människor, kaniner eller sagofigurer som Pippi Långstrump.
Magnus Bons
Foto: Magnus Bons. Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1. Utställningen pågår 6 maj – 26 november 2017
