Det är kallt i Tate Moderns turbinhall. Ett svalt vinddrag söker sig mot den bortre änden där Miroslaw Balka har placerat en väldig container av stål. Sin vana trogen anger han måtten som en undertext till verket – 1000 x 1300 x 3000. De är i centimeter och markerar konstverkets närmast gigantiska storlek. Men ändå uppfattar jag att verket har ett mänskligt omfång. Balka bygger också sin konst i relation till den egna kroppen. Dessutom är containern proportionerlig även till rymden i turbinhallen – liksom identisk med dess material. Konstruktionens stålbalkar och blankt gråsvarta hårda yta speglar omgivningens. Den ser ut att vara permanent placerad här.
Ju närmare in mot containern jag kommer desto svagare blir dagljuset. Även mitt tempo saktas ned väsentligt. Kortsidan som vetter mot väggen har öppnats och är nedfälld mot golvet som en tunga att gå in på. Jag får känslan av en strandad val som gapar efter luft. Plötsligt står jag inför ett ogenomträngligt, bländande mörker. Så becksvart att det känns möjligt att ta på. En vägg av svart ljus. Men den är förstås möjlig att gå genom och väl där inne känns mörkret inte skrämmande. Trots att det tycks oändligt och suger upp allt ljus. Istället råder en rofylld atmosfär och jag stryker nyfiket händerna mot de filtinklädda väggarna. Balka har skapat en meditativ plats som öppnar sig mot mig. Jag står här och tittar ut mot detta ofattbara – som jag samtidigt är en del av.
När jag vänder mig om och ser människorna avteckna sig mot ljuset upplever jag något märkligt. Jag menar inte skaran av mörka konturer på väg in. Inte den allmänna mängden av mänskliga siluetter som sakta rör sig mot mig. Nej, det verkligt underliga är att väggen utanför containern ter sig platt som en bild. Ett optiskt fenomen som uppträder på ett visst avstånd i skarven mellan mörker och ljus. Det får Balkas verk att slå till med full kraft. Står jag och blickar ut mot en spegelbild? Som befann jag mig i Platons grotta.
I Modern Art Oxford visar Balka fler utsnitt av verkligheten. Låga podier på golvet fångar upp hans videor från de senaste åren. Andra filmer projiceras i taket eller i vrår och hörn på ett snillrikt sätt. Det är en elektrifierande installation som aktiverar hela rummet. Ljudet är uppskruvat på max liksom bildflödet som pumpas genom rummen i en evig loop. Intensiteten liknar den som finns i Bruce Naumans och Paul McCarthys verk. Helheten bildar en omskakande totalupplevelse som står i direkt kontrast till det försjunkna lugnet i Balkas utställning i London.
Ändå har båda i grunden samma innehållsliga tematik. Om Balka i ”How It Is” visar ett bokstavligt mörker beskriver han i ”Topography” platsen för ett av historiens värsta brott. Flera av videorna är inspelade vid lämningarna av nazisternas koncentrationsläger i Polen. Balkas barndomstrakter. I ”Carrousel” virvlar baracker förbi i en oroväckande hastighet och med konstnärens flämtande andetag som soundtrack. ”Bambi” och ”Pond” visar natursköna scenerier av betande rådjur. Bilderna är genomgående i grått med svaga toner av blått, lila och brunt. Det är enkelt och redovisande gjort – såväl ärligt avväpnande som absurt motbjudande.
Balkas filmer och container uppfattas omedelbart men verkar långsamt. De bygger på den ihållande effekten av något frånvarande och osynligt. Han förbinder ett historiskt trauma med en pågående existentiell situation. Att Balka tagit formen för sin container från en äldre illustration av en steriliseringsapparat för medicinska instrument är logiskt.
Adress: Bankside (London) och 30 Pembroke Street (Oxford)
Utställningarna pågår under perioden 13/10 2009 – 5/4 2010 (”How It Is”) och 12/12 2009 – 7/3 2010 (”Topography”)
Magnus Bons (text), Tate Modern/Modern Art Oxford (foto)
