Undergången har olika skepnader. Och för det mesta är dessa skepnader produkter av sin tid och sin tidsanda. När Nevil Shute skrev ”På stranden” 1957 var kärnvapenkriget ingen omöjlighet. Fem år senare, 1962, skulle världen faktiskt balansera på gränsen till den nukleära avgrunden när ryssarna spelade ett högt internationellt spel med sina raketramper på Kuba. I Shutes bok följer vi ett antal människors sista tid i livet innan strålningssjukan tar deras liv (eller de väljer att själva förkorta lidandet genom att svälja de självmordspiller myndigheterna så förutseende delat ut). Men deras reaktioner är förhållandevis stoiska, kanske beroende på att författaren själv levde i en tid när att stoiskt invänta undergången knappast verkade vara det mest trovärdiga alternativet. Det är heller inte mycket av förödelse vi möter i Shutes roman. Världen tycks snarare tyna bort än försvinna i ett explosivt svampmoln. Och ända till sista andetaget lever civilisationen och människovärdet, trots att överlevnadsmöjligheterna är lika med noll.
Det sprakande 80-talet var knappast en tid då risken av ett kärnvapenkrig mellan stormakterna kändes särskilt överhängande – president Reagans rustningskapplöpning med ett sönderfallande Sovjetunionen hade i stort sett eliminerat detta scenario – och likväl spottade decenniet ut den ena postapokalyptiska filmen efter den andra. I ”Mad Max”-filmerna är det världen efter det sista kärnvapenkriget som skildras, en värld där civilisationen har gjort bankrutt och kampen för överlevnad blivit lika grym som basal. Trots detta lever ändå strimman av hopp om att en levande, mänsklig gemenskap värd namnet ändå kan byggas upp någon gång i framtiden.
Det är annat ljud i pipan i Cormac McCarthys prisbelönade och kultförklarade roman ”The Road” från 2006. Den utspelas mot bakgrund av ett 2000-tal som formligen frossat i globala undergångsvisioner, och det är oklart vad som egentligen orsakat den katastrof som format den förödda värld bokens huvudpersoner släpar sig fram genom. Här har definitivt hoppet om en framtid släckts, och det enda som finns kvar är banden mellan en far och hans son. Civilisationen är en dröm som sprängts i tusen bitar, omöjliga att åter pussla ihop. Boken kom ut i svensk översättning förra året, och utgör fonden till Lars Nilssons nya utställning på Milliken Gallery. ”Fond”, inte ”förlaga”, eftersom hälften av verken som ingår i utställningen redan var färdiga när konstnären fick McCarthys bok i händerna. Därigenom kommer den litterära texten att flätas samman med teman som funnits i Lars Nilssons konstnärskap alltsedan 80-talet, men som inte alltid varit så framträdande eller tydligt avläsbara.
När jag för nästan exakt 7 år sedan recenserade Lars Nilssons retrospektiva utställning på Magasin 3 i Stockholm kändes det naturligt att fokusera på den dubbelhet som hela tiden funnits i konstnärens verk, och där det råa, nakna våldet – latent eller explicit – ofta får en starkt esteticerad skrud, så välskräddad att den emellanåt tar luften ur det allvarliga ämnet. Det är en risk alla konstnärer utsätter sig för som arbetar med esteticeringen av ondskan, vilken i sig är en realitet. Var blir återgivningen av denna problematik i sig ett spekulativt alibi och en enkel utväg för konstnären? När förvandlas ärligheten i exponeringen av det egna mörkret till en pose att kokettera med? Lars Nilsson har arbetat så länge med detta tema att han förhoppningsvis vet var gränsen går, men frågan är om publiken – och kritiker som undertecknad – gör det.
Därför känns hans nya utställning paradoxalt nog friskare och ljusare, trots att mörkret är minst lika kompakt som tidigare. Utställningens tema slås in i ett par långsträckta fotografiska verk, där vi får göra ett återbesök i den snårskog som Nilsson tidigare tagit oss med till i videoinstallationen ”Midway on our life’s journey, I found myself in dark woods”. Denna gång syns emellertid inget spår av driftutlevande, introverta individer. Grenverket är så tätt sammanflätat att det uppslukar allt levande och förvandlas till ett formlöst tillstånd mellan olika stadier av existens. Kanske är det – som hos Dante, vars Gudomliga komedi Nilsson alluderat på tidigare – ingången till dödsriket eller kanske till och med helvetet vi blickar in i. Osökt kommer jag att tänka på Andre Tarkovskijs film ”Ivans barndom”. I filmen följer vi en traumatiserad partisanpojke, som rör sig i det oländiga träskområdet mellan de tyska och sovjetiska trupperna. Han både tillhör världen och har redan halvvägs lämnat den. Träsklandskapet i ingenmansland får symbolisera utanförskapet och en natur som inte är livgivande utan förgörande. Nilssons skog leder också tankarna till Per Wizéns fotomontage av en Uccello-målning, men denna likhet ligger snarare på ytplanet än har med verkets djupare substans och korrespondenser att göra. Wizén refererar till ett mörker i renässansens anda, lika välordnat som Dantes versfötter, och förmaket till en mer upplysande förståelse av skapelsens innersta mysterier. Lars Nilssons skog är något helt annat: här är det Caspar David Friedrich och den nordeuropeiska romantiken som levererat böjningsmönstret. Naturen är en reflektion av människans inre, och det som är botten i dig själv är också botten i andra.
Inte oväntat dyker också Friedrichs Kyrkan i skogen upp som en del av utställningen, en installation halvvägs mellan Böcklins Toteninsel och Led Zeppelins ”Stairway to Heaven”. Här inställer sig dock vissa tveksamheter. Trappan som sträcker sig upp mot taket och världen bortom denna är en flitigt anlitad symbol, så nött att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att befria den från konsthistoriens slagg. Med skogen lyckas Nilsson betydligt bättre. Även den är förstås genomkorsad av kulturens väl upptrampade stigar, men som symbol är den likväl rymligare. Och här låser inte Nilsson fast oss, han lämnar ett utrymme åt fantasin och det individuellt betingade arvet av fruktan och farhågor. Plötsligt genomtränger vår blick mörkret, och vi urskiljer konturerna av två människors ansikten. Allt är inte förgäves, kanske lever hoppet om försoning i mötet mellan två individer som inget har att förlora utom varandra. Under sådana omständigheter lyfter faktiskt Lars Nilssons stundtals lite väl framträdande böjelse för de teatraliska hans verk en bra bit över vad som i en annan konstnärs händer lätt hade kunnat bli banalt.
Adress: Lundmakargatan 78
2009-01-31 Anders Olofsson (text), Milliken Gallery (foto)