Hon är född 1978 i Argentina och uppvuxen i Israel där hon deltog i sin pappas arbete som filmare. Idag bor hon i New York och är internationellt etablerad konstnär. Inspirerad av Monthy Pyton-filmer och Karl Marx teorier om arbetets värde gör hon stora skulpturer med filmer i som redan lockat världens stora scener för konst att visa hennes arbete. Magasin 3 visar Mika Rottenbergs första separatutställning i Skandinavien. Trots att videofilmerna i hennes verk har en central roll vill hon kalla sina verk skulpturer och inte videoinstallationer. Till en början undrar man varför, men i slutändan känns det logiskt. Skulpturerna bygger hon som stora boxar av enkla material som plywood, gips, pappkartonger, heltäckningsmattor och sådant man kan hitta i inredningen på kontor och lager. Videofilmernas scenografi byggs på liknande sätt.
Filmernas karaktärer spelas nästan uteslutande av kvinnor och oftast av svarta kvinnor som påminner om amerikanska servitriser, snabbköpskassörskor eller vårdbiträden från sjukhem och skönhetssalonger. Modellerna har Rottenberg hittat på nätet, de lever på att hyra ut sina speciella egenskaper som exempelvis att vara ovanligt lång, ha extra långt hår eller stor kropp. En verksamhet som passar märklig väl in i ett sammanhang som diskuterar arbetets värde. De fiktiva filmkaraktärerna har fastnat i en komisk löpande-band-produktion vars produkter tycks oanvändbara och värdelösa. Ofta sitter kvinnorna i våningsplan direkt över och under varandra och ropar ideligen på de andra för att uppmärksamma varandra på sin del i arbetsprocessen. Mellan dem vidarebefordras produkten genom hål och lustiga maskinprocesser som kvinnorna själva tycks ha smält samman med.
Det är mycket kropp, kroppsvätskor, hår, fingrar, naglar, rumpor, tungor. Ganska snabbt inser man att det omständliga och rituella i tillverkningsprocesserna är viktigare än slutprodukten. Allt genomförs med mycket och kraftfullt engagemang. De verkar varken lyckliga eller olyckliga och de arbetar alltid kollektivt, förlitar sig på varandra. De tycks vara vitala och självständiga som individer men finner sig ändå i att sitta fast i arbetsprocesser som inte tycks ha något rimligt mål eller mening. Iklädda 1800-talsklänningar och enorma hårsvall alternativt färgglada städrockar och läppar och naglar i pastellröda nyanser är de som direkt plockade ur en Monthy Pyton-film. I Rottenbergs arbeten finns också kopplingar till exempelvis Mike Kelleys, Tony Ourslers och Paul McCharthys sätt att arbeta med teknik, satir, primära mänskliga behov och egenskaper men också till Rosemarie Trockels, Ann-Sofi Sidéns och Barbara Probsts sätt att integrera foto, film, material, skulptur och arkitektur i sina verk.
Rottenberg avväpnar betraktaren med många olika referenser och skeenden. Det finns ett stänk av rening eller katharsis i betraktarens väg att ta till sig helheten och där spelar de skulpturala miljöerna och de ljud som rör sig genom utställningslokalerna en viktig roll. De får oss att skärpa och öppna våra sinnen. De förbereder betraktaren för att ta till sig de komplexa filmerna.
I ett magasin på Caymanöarna förvaras en mindre kub av sammanpressade sopor (som tillverkades i filminstallationen ”Squeeze”). Den har inget materiellt värde och förmultnar troligen under magasineringen men den kan ändå köpas i andelar av privata samlare och museer. Som konstverk har den ett kommersiellt värde. Handlar det om kritik mot konsumtion, produktion, miljö, maktstrukturer? Ifrågasätter hon det meningsfulla i alla de system och sammanhang vi tvingas ingå i för att förtjäna en plats i samhället och världen? Eller vill hon få oss att fundera över vad som egentligen har ett värde och varför?
Framför allt får hennes konst betraktaren att vakna till, Den gör oss mer aktivt medvetna om vad som händer runt oss. Den spegelbild hon visar retar och får publiken att börja reflektera, det går liksom inte att komma undan. Var man hamnar är däremot inte självklart och hon ger inga pekpinnar eller svar. Men hade hon gjort det hade det ju inte varit lika intressant.
Adress: Frihamnen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 8/2 – 2/6
Maria Johansson (text), Henry Prince/Mika Rottenberg (foto)
