Den konceptuelle amerikanske konstnären Mark Dions verk har ofta ett direkt tilltal, utan att ge avkall på den intellektuella tyngden. Installationerna brukar utgöras av spekulativa och oväntade taxonomier och arkiv som slår an. Arkeologiska fragment av olika ålder är viktiga inslag i arbetena som är ett slags kuriosakabinetter i egen rätt, i två eller tre dimensioner. De kommenterar och speglar de principer med vilka (den västerländska) människan systematiserar tillvaron.
Mark Dions konstnärskap har rötter i den postmoderna, eller poststrukturalistiska, kritiken av en linjär historieskrivning och Aristoteles och Upplysningens föreställningar om en värld som är ordnad, eller kan ordnas, efter rationella och hierarkiska principer. Dions alternativa och institutionskritiska historieskrivningen är en postmodern utveckling (!) av sjuttiotalets vänsterradikala kritik. Han är en efterföljare i rakt nedstigande led efter sina lärare Hans Haacke och Joseph Kosuth, men med 80- och 90-talens estetiska och intellektuella finish.
Vilka föremål är det egentligen som är relevanta för att berätta om det förflutna, eller för den delen om samtiden, frågar han sig. På de historiska museerna samsas konst- och bruksföremål. Men Mark Dion gör sina egna versioner av museisamlingar. På Tate i London 1999 visade han benbitar, glasskärvor, metallfragment med mera, som han hittat på Themsens sjöbotten. Det var vardagliga föremål, skräp om man så vill. De organiserades i Dions egna kategorier och mättades med värde genom att visas upp i praktfulla vitrinskåp. Berättelser om vardagen och även nutid kläddes på så vis i den etablerade museologins finkläder.
I detta finns inte bara institutionskritik och frågor om vem som äger rätten att skriva historia. Det finns ett lekfullt och humoristiskt i inslag i Dions installationer, vilket också gäller de grafiska tryck, teckningar och några små skulpturer som visas på Saskia Neumans galleri i Stockholm. Dion berättar på en visning av utställningen att hans metod är att sammanfoga två lager som inte hör ihop. Oftast är det fråga om att lägga texter på en bild. Mötet mellan de två kan bli kul, en aning surrealistiskt och när de är som bäst uppstår den kritiska nivå som underminerar en linjär, auktoritär och exkluderande syn på tillvaron och det förflutna.
Verken som visas i Stockholm är typiska för Dions pågående produktion om än i enklare tappning. Några små skulpturer består av ämbar fyllda med småprylar och ovanpå är ett djur placerat, till exempel en isbjörn vilket väl är en blinkning till masskonsumtion och klimatkris. De grafiska bladen föreställer tecknade djurskelett men de hänvisande texterna handlar inte om djuret utan om konst på olika sätt.
Ett grodskelett omges av begrepp som ser ut som goda råd för arbetande konstnärer: Patience, Curiosity, Self Criticality och så vidare. Ett mammutskelett omges i sin tur av historiska konstnärsnamn som kan tänkas vara förebilder: André Breton, Meret Oppenheim, Max Ernst med flera. Och en kaskelot omges av begrepp som hänvisar till miljöförstörelse. Det visas också teckningar på samma teman och skisser till större projekt. Tekniken som Dion beskrivit, lager på lager, blir en aning mekanisk och jag saknar den kritiska skärpan i hans större projekt.
Det mer oväntade är att utställningen inbegriper två lokala samarbeten. De grafiska bladen har sympatiskt nog gjorts i samarbete med Grafikens hus, som enligt uppgift behåller halva upplagan. Det andra projektet är initierat av företaget No Ordinary Scent AB, även om det snarare är fråga om ett tillägg än ett samarbete. De har skapat en exklusiv parfym med det passande namnet Cabinet de Curiosities, Kuriosakabinett. Doften har tyngd och är påtagligt söt och dovt animalisk. Den tillför ett oväntat lager till utställningen eftersom den lierar sig med en generisk föreställning om Linnés 1700-talsliv. Och trots att jag befinner mig på ett galleri går mina tankar till dunkla salonger med levande ljus och frasande siden.
Andreas Gedin
Saskia Neuman Gallery, Linnégatan 19. Utställningen pågår 23 mars – 13 maj 2023
