Vår varseblivning och erfarenhet av den fysiska världen är resultatet av en kontinuerlig förhållningsprocess mellan oss själva och allt annat utanför våra kroppar. Vi är i en ständig omförhandling, eller snarare i ett ömsesidigt beroende vis à vis våra omgivningar och dess kontexter. Miljöer, rum, landskap, objekt, människor. För det är i samspel med det andras former och volymer som vår egen kroppslighet formas, förändras och anpassas. Materia skapar, påverkar och modifierar annan materia.
Maria Nordin reflekterar över och prövar dessa tankar i sin andra separatutställning Follow the line på Galleri Magnus Karlsson. I hennes nya serie av akvarellmålningar är den mänskliga kroppen återigen huvudmotiv, men den här gången låter konstnären sina figurer ensamt möta och förhålla sig till ett fysiskt motstånd. Hindren ingår antingen i bildens komposition eller bestäms av akvarellpapprets aktuella format. I 90 Degrees (2017) upptar ett högt vitt bord större delen av bildytan. Dess omisskännliga närvaro och form framtvingar en enda möjlig rörelse från den kvinnliga gestalten. Att böja sig fram över objektet, att helt enkelt anpassa sig till den rådande omständigheten. Även papprets storlek verkar vara i maskopi med bordet och bidra till att begränsa handlingsutrymmet.
I flera andra verk är det just konstnärens underlagsmaterial som avgör figurernas ibland överdrivna reaktioner och överdimensionerade proportioner. Eller kan det vara tvärtom? I verket Arch (2017) formar en kvinna sin rygg till en puckel så att hennes torso och röda hår, som breder sig ut likt en solfjäder, får plats inom den svarta bågformade inramning som Nordin förutbestämt åt målningen. Samma gestalt återkommer i Untitled shape (2017). Med lika långa ben som papprets längd, dubbelviker hon sig med en kraftig rörelse i ett försök att passa in resten av kroppen inom bildytans dimensioner. Det lyckas inte trots papprets storformat. Det här greppet – att leka med motivets proportioner och underlagets faktiska mått – känns bekant. Jag tänker på ett tidigare verk av Nordin, Attempt to fit in a painting (2013-2014), där motivets kroppsdelar vrids i smärtsamt ansträngande vinklar för att exakt rymmas inom bildytan.
På ett mikrokosmiskt plan handlar Follow the line så klart om ett konkretare och personligare sammanhang – konstnärens fortsatta förhållande med sitt medium. Här finns det också ett avgörande möte, där former blir till genom konstnärens skicklighet att bemästra såväl vattnets, pigmentens och papprets egenskaper som att handskas med slumpens oundviklighet. Detta är inget nytt, förstås. Nordin har flera gånger tidigare gett bevis på sin tekniska kunnighet.
I de aktuella akvarellerna har konstnären dock använt ett annat angreppssätt än det som hittills varit hennes stil. Färgerna är inte längre transparanta och flytande, utan i det närmaste heltäckande och täta. Fina skuggningar ger textur och karaktär åt framför allt ansiktena och hårpartierna, som i verket Square (2017). Allt detta gör visserligen de mänskliga figurerna fylligare, fastare och tydligt definierade. Men de blir också psykologiskt slutna och dockliknande. Det fysiska understryks därmed med enfas; den ena kroppen slutar där den andra börjar och ingen sammansmältning äger rum. Ett möjligt undantag skulle verket Corner (2017) stå för, men det bekräftar snarare regeln.
Något som fortfarande är utmärkande och inte går att ta miste på i Nordins måleri är alla dessa tecken på latent, subtilt eller rent av uttalat våld som emanerar ur motiven. Kanske är det dessa frusna ögonblick kombinerade med de till synes oskyldiga titlar som gör att betraktaren gång på gång måste revidera sanningshalten i det hen egentligen ser. I Follow the line blir våldet – det symboliska och det fysiska – påtagligare och mer kännbart än i tidigare verk, inte minst på grund de fysiska begränsningarna och det tekniska omtaget som Nordin valt att använda i målningarna. Det fullföljer utställningsidén om det vi utsätter oss själva och andra för i den fysiska världen, trots att den inte löper jämt genom hela utställningen. Och det är detta som enligt min mening upphöjer verken bortom den tekniska briljansen i storformat och gör utställningen extra sevärd.
Gabriela López
Foto: Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 9 september – 8 oktober 2017
Utskriftsvänlig version
