Lokalerna på MOCA på Grand Avenue i Los Angeles är som de brukar vara – stora, ordentligt belysta, med rejäla trägolv och perfekta väggar. En typisk plats för konst på ett museum. Den sparsmakade miljön till trots, One Day at a Time: Manny Farber and Termite Art är en varm och inbjudande utställning. En lika chosefri som uppriktig presentation av ett hundratal konstverk från 1950-talet fram till idag.
Manny Farber (1917-2008) är utgångspunkten. I rum efter rum möts man hans handfasta stilleben, i olja eller pastell på papper eller duk, omgivet av verk av andra konstnärer. Livet igenom porträtterade han vardagligheter – skrivbordets många attiraljer, krukväxter, anteckningsböcker och vänner.
Flera av det trettiotal konstnärer som visas i utställningen har en direkt koppling till Farber. Mot slutet av sitt liv undervisade han mycket, ofta i samarbete med sin fru Patricia Patterson. Också hon konstnär. Lorna Simpson var en av hans studenter på University of California i San Diego. Där studerade även Moyra Davey fotografi, och arbetade som lärarassistent på Farbers kurs i filmhistoria. Daveys verk Empties 2017 består av en serie fotografier av tomma flaskor, med amerikanska postverkets stämplar på. Hennes bilder är skickade per post, en och en. Idag när nästan all korrespondens sköts digitalt direkt känns förfarandet handfast. Och vilsamt. Likt lugnet som ligger i bilderna, tagna efter festen.
Överlag spelar tid en viktig roll i utställningen. Både den tid det tar att observera sin omgivning, och tiden man befinner sig i. Aliza Nisenbaum porträtterar sin väninna på golvet vid en krukväxt och med en utspridd tidning. Det framgår att hon läser en artikel publicerad den 17 februari 2017. Där beskrivs hur människor öppnat upp sina hem för gemensamma diskussioner och måltider efter valet av en ny president. Målningen Kayhan Reading the New York Times (Resistance Begins at Home) 2017 är en skildring av ett möjligt kommande agerande och en påminnelse om betydelsen av förkovran.
Farber var förespråkare för konst som visar ett intresse för materialet, och som bygger på observation av det ordinära. Likt termiter, de ihärdiga insekterna som jobbar på och gräver sig in till kärnan. Så kallad Termite Art ställs mot konst som upphävs till mästerverk, ofta via teknisk elegans.
Den här utställningen har tagit Farbers idé om konst bokstavligt och urvalet är gjort efter hans kriterier. Sammanställningen beskrivs som ett experiment – ett försök att blanda historien om en specifik person med en grupputställning. Resultatet är en harmonisk och intressant mix, som understryker människans sympatiska förmåga att vårda det nära och vardagliga.
I filmen Presentation Sisters (2005) följer Tacita Dean en grupp nunnor i Cork på Irland. Hon registrerar hur de förbereder måltider och städar, handlingar som i sin alldaglighet och omsorg framstår som en andakt. En liknande fascination och vördnad inför de avbildade finns i Jordan Casteels ömma porträtt. Under en tid som artist in resident på Studio Museum i Harlem lärde han känna stadsdelen och verkar ha förälskat sig i dess invånare. Personerna befinner sig mitt i gatans myller av skyltar och försäljning.
Summer Maple Detail 2016 och Winter Maple 2017 är två målningar av träd, en av ett bladverk den andra av kala stammar. Uttrycket är så oansenliga att jag först inte förstår vad de har i utställningen att göra. Sylvia Plimack Mangold har sedan 1970-talet observerat och gestaltat de här träden. Om sommaren ”en plain air”, på vintern från fönstret i sin studio norr om New York. Den informationen öppnar upp för helt nya frågor om löven och målningarnas utformning. Hur har konstnären lyckats upprätthålla motivationen? Finns det ett särskilt lugn som infinner sig när man väljer att beskåda ett träd från samma punkt år efter år?
Jenny Danielsson
Foto: Zak Kelley/Courtesy of The Museum of Contemporary Art, Los Angeles. Utställningen visas 14 oktober 2018 – 11 mars 2019
