Shit happens. Mannen blickar ned på sin dragkärra, lastad med några stora säckar. Ena hjulet har just givit vika, ekrarna breder ut sig som vissna tulpanblad på den steniga stigen. Omkring honom sträcker sig uppnosiga björkstammar mot himlen. Det är som om han plötsligt insett vidden av den vardagsjävlighet som vårt liv är kantat av. Han har just tagit cigarretten ur munnen, och betraktar stoiskt eländet. Inte det första, och säkert inte det sista i hans liv.
Bilden ingår i serien PEMOHT och visas på Galerie Nordenhake, ett resultat av resor som fotograferna Esko Männikkö och Pekka Turunen företog mellan 1989 och 1995 på Kolahalvön invid finska gränsen. Perioden sammanfaller med Sovjetunionens slutgiltiga sammanbrott, och titeln PEMOHT ska – om man utläser den med kyrilliska bokstäver – uttydas ”REMONT”, vilket i sin tur ger associationer till något som kan rekonstrueras eller lagas. Men de miljöer som Männikkö och Turunen skildrar verkar bortom all räddning.
Decennier av tung industrialisering har fördärvat naturen, som ändå på något sätt trotsigt vägrar att ge med sig. Gräset är grönt, träden bär (oftast) löv och i sjöarnas blåsvarta vatten speglar sig de bolmande fabriksskorstenarna. På en fönsterbänk sträcker en avskalad krukväxt sina bångstyriga blommor mot ljuset.
På samma sätt förhåller det sig med människorna. Männikkö och Turanen har porträtterat dem mitt i vardagliga livssituationer, där vi kan ana både ett före och ett efter som inte bjuder på någon braskande dramatik. Barnen tar sig till skolan, en kvinna förbereder ett vinterbad, en gumma sopar löv utanför sitt hus och ett gift par tar sig en lunchpaus utanför sitt hus. Att de lever i ett imperium som snart ska gå i graven tycks inte bekymra dem. Man får lätt känslan av att deras karga liv tillhör evigheten, att de valt att foga sig efter ett öde som de varken kan förstå eller påverka. ”Du kan inte undvika det som är tänkt att hända”, som det ryska ordspråket lyder.
Ändå är det ingen passiv underkastelse vi bevittnar. Människorna må vara fattiga, men de äger sin värdighet. Att visa upp en bräddfull kruka med röda bär, att lägga en fin duk på det grovt tillyxade bordet och att sopa bort de torra löven från gårdsplanen är mikroskopiska motståndshandlingar. Och, ser man på, en av bilderna visar faktiskt en ännu djärvare form av motstånd när en grupp människor håller upp plakat som protesterar mot hanteringen av det radioaktiva avfallet från traktens kärnkraftverk. En bild som känns samtida, men ändå så långt borta.
För Viktor Rosdahl är inte heller naturen ett neutrum eller en fjär dekoration. Han har tidigare ägnat en stor del av sitt konstnärskap åt att i mörka, näst intill apokalyptiska målningar skildra ett samhälle och en kultur på randen till undergången. Bakom Rosdahls bilder kan man tydligt skönja ett starkt politiskt engagemang, men det går inte att frigöra sig från känslan av att konstnären gripit sig an uppgiften att skildra en kultur på dekis med ett avsevärt element estetisk lust. Hans detaljrika panoramor påminner om 1500-talets måleri, där konstnären avsiktligt låtit sig fångas av naturens bländverk på bekostnad av det allegoriska budskapet.
I sin nya utställning på Berg Gallery har han dock slagit in på ett annat spår. Hans motiv är (företrädesvis) den svenska fjällvärlden, och måleriet är betydligt mer rapsodiskt än tidigare. Ofta låter Rosdahl fjällens höjdkurvor formera sig i abstrakta linjer, åtskilda av högdagrar eller skymningsstråk. Det är som om Gud hällt ut berget i ett tomt snölandskap, där ingen levande någonsin vistats. I andra målningar har han gått till väga på ett motsatt sätt. Där har han accentuerat kontrasterna, och låtit färgerna kollidera med varandra på ett sätt som gör att våra förväntningar på vad vi ser ifrågasätts.
I vissa motiv har han sökt sig mycket nära det som idag kan betecknas som vår alldagliga bild av naturen. Verket Gömd i periferi visar ett naturlandskap, där ett antal inplastade ensilagebalar intar förgrunden. De vilar i grönskan, just efter det att morgondimman släppt och avslöjat landskapet i sin helhet. Samtidigt utstrålar de något främmande, något hotfullt. Den vita plasten bågnar under en fjättrad energi, vem vet vilka krafter som släpps lösa när höljet brister?
Viktor Rosdahls och Esko Männikkö/Pekka Turunens perspektiv på landskapet är inte av det passivt betraktande slaget. Tvärtom ger de oss bilden av en natur som kämpar för överlevnad, eller som vi behöver skaffa oss en kämpande attityd till om vi önskar överleva som art.
Anders Olofsson
Galerie Nordenhake och Berg Gallery, Hudiksvallsgatan 8. Utställningarna pågår 16 februari – 25 mars 2023
