“Ceci n’est pas une pipe”. En målning föreställande en pipa, och så orden: Det här är inte en pipa. Med tillsynes enkla medel blottar konstnären René Magritte i sin målning “La trahison des images/Bildernas opålitlighet” en paradox mellan bilden, ordet och världen – en motsättning som trots allt är en så grundläggande del av vår språkkonstruktion att vi i vanliga fall inte reflekterar över den. För hur förhåller sig egentligen ordet till verkligheten, verkligheten till bilden, bilden till ordet? Är språket enbart en konstruktion som likt målningen avbildar men egentligen inte säger något om verkligheten? En intressant möjlighet till eftertanke ges just nu i Pontus Hulténs visningsmagasin i utställningen “Magritte-Foucault: Om orden och tingen”.
Med utgångspunkt i brevväxlingen mellan filosofen Foucault och konstnären Magritte bjuder utställningen in betraktaren att ta del av en på en gång allvarligt intellektuell och barnsligt lekfull utforskning av språkets förutsättningar, dess möjligheter och begränsningar. Det är en på flera plan dialogisk utställning: mellan Magritte och Foucault, mellan konsten och filosofin, mellan ordet, bilden och verkligeten. Utställningen tar även i sin gestalning språng i bilden och ordet, genom att låta den visuella framställningen få sällskap av en essä under samma namn skriven av Lars O Ericsson, docent i praktiskt filosofi och konstskribent, som även curerat utställningen.
Utställningen “Magritte-Foucault: Om orden och tingen” är i första hand inte en konstutställning i betydelsen att betraktarens möte med ett eller flera verk är i fokus. Inte heller är det främst en kontextualisering av Magrittes konstnärskap, även om en sådan görs. Snarare handlar det om relationen mellan två personer som möts i sin ömsesidiga förundran inför språket och dess förhållande till världen. Som en röd tråd och genomgripande tematik löper Foucaults och Magrittes gemensamma reflexioner kring språket och dess förhållande till världen; vad den ena säger om den andra eller snarare om den ena verkligen säger något om den andra. I Les mots et les images skriver Magritte att ”I en målning har ord samma substans som bilder”. Precis som att pipan i “La trahison des images/Bildernas opålitlighet” är en avbildning och inte det verkliga föremålet, är orden “Ceci n’est pas une pipe” avbildningar av ord, skapade med samma medel som pipan och därmed likställda den. Ordet pipe är i det perspektivet bara en språkets reproduktion, lika lite det verkliga föremålet som den målade bilden är det. Genom att främlinggöra det vardagliga eller till och med alldagliga, genom att som Ericsson säger defamiljarisera det, får Foucault och Magritte oss att se på såväl orden som tingen och verkligheten med nyfödd blick. För vad säger oss egentligen ett ord om tinget det betecknar? Är förhållandet där emellan egentligen något mer än en överenskommelse om att det ena ska innebära det andra? Kanske skyler språket verkligheten snarare än klargör den?
Rent visuellt visas inga orginal utan replikor av Magritteverk tillsammans med några av Foucaults böcker, delar av brevväxlingen samt TV-intervjuer med de båda. Å ena sidan är det synd att det enbart är replikor som visas, å andra sidan framstår det som mer och mer av en bisak i sammanhanget. För det är inte konstupplevelsen i dess visuella bemärkelse som är anledningen till att “Om orden och tingen” är väl värd ett besök, utan den filosofiska inramningen. Utställningen visar upp och belyser filosofiska såväl som språkkritiska resonemang, utan att för den skull bli vare sig alltför pedagogisk eller över-huvudet-intellektualiserande. Dess styrka är snarare hur den bjuder in betraktaren som jämlik, hur den ger utrymme för och bejakar betraktarens egna funderingar. Den blir utöver det även en fin möjlighet att djupdyka i tankearbetet bakom ett enskilt konstnärskap ur det modernistiska arvet; som motvikt till presentationen i museernas samlingsutställningar där det enskilda konstnärskapet och resonemangen bakom det, oundvikligen får stå tillbaka något för de större kontexterna och de större strömningarna.
Visningsmagasinet blir i Magritte-Foucault: Om orden och tingen en plats att återvända till, en plats som lyfter fram och bjuder in till den tankevärld som byggdes i brevväxlingen mellan Foucault och Magritte, ett tankeutbyte som suddar ut gränser och får epitet som konstnär respektive filosof att framstå som snäva, missvisande. I relationen dem emellan blir Magritte filosofen, och Foucault konstnären likaväl som tvärtom. I relationen blir dem emellan blir orden-tingen-verkligheten ett dynamiskt triangeldrama.
Adress: Exercisplan, Skeppholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 1/9 – 6/11
Sara Skoglund (text), Christian Andersson/Åsa Lundén/Moderna Museet (foto)
Utskriftsvänlig version
