Bägaren i Magnus Dahls målning Cup lånar formen av kärlet som August Strindberg använde för sina alkemiska experiment. Att han har hittat en bild av föremålet på Strindbergmuseets webbplats säger mycket, både om hans intresse för esoteriska bildvärldar och magi, och den tid vi befinner oss i. Digital tillika coronasäker research är toppen, men för de flesta av oss börjar nog listan bli lång över platser man gärna skulle vilja besöka och saker man skulle vilja hålla i.
Magnus Dahls första solo-utställning med galleriet presenterar målningar som kommit till under de senaste två åren. Genomgående arbetar han med tydliga och återkommande former som ofta bildar mönster. Det finns en säregen kraft i ett mönsters potential att kunna expandera ut i all oändlighet. I Matrix I och Matrix II är hela bildytan fylld av ett geometriskt rutmönster som vid närmare betraktande bär på intrikata skiftningar och en myriad av nyanser. Det är möjligen en ytlig reflektion, men jag är väldigt förtjust i målningarnas format. Deras storlek balanserar riktigt fint både upprepningen och avvikelserna i mönstret.
De repetitiva bildelementens skiftningar är lätta att falla in i och spännande att utforska. Magnus Dahl arbetar också med grafik och lånar in schablonen – en teknik som används inom konstgrafik för att bygga komplexa strukturer. Hans strukturer förenar djup och platthet och i lagren av färgskiftningar skapas utrymme för egna världar.
I de större målningarna samsas geometriska mönster med monokroma fält. Vissa partier utgör som sagt distinkta former – i Cup är det droppar som håller sig inom ramen för bägarens form och i Pisces är det två vaser som bär fiskfjällsmönster. Hourglass visar extra tydligt att Magnus Dahl planerar sina målningar utifrån en mittpunkt. Målningen vecklar ut sig och de monokroma partierna speglar varandra i kombination med ett omsorgsfullt färgsatt rutmönster.
Det finns utsökta delar i den här utställningen, men jag har svårt att komma runt att exempelvis de monokroma delarna i flera av målningarna känns slarvigt utförda. Kontrasten till de omsorgsfullt applicerade skiftningarna känns för stor. Och jag förstår mig inte riktigt på relationen mellan de olika partierna. Kanske är det bara för mycket för min smak? Det här är intensiva målningar som jag tror hade tjänat på att presenteras med större avstånd från varandra.
Jenny Danielsson
Foto: Oscar Furbacken/Domeij Gallery, Bragevägen 21. Utställningen pågår 27 februari – 27 mars 2021
Utskriftsvänlig version
