Jakten efter renhet följs lätt av besvikelse, eftersom den aldrig riktigt går att finna. Då är det desto mer realistiskt, och kanske även roligare, att hänge sig åt livets smutsigare sidor. Men vart bör bromsen dras åt och när riskerar man att dra in på ett allt för anskrämligt spår? Denna ängsliga balansgång är ett ständigt återkommande drag i mången konst och nu dyker slitningarna upp även som tema i Valands rådande magisterutställning Dirty and Clean, som visas på Göteborgs Konsthall. Till skillnad från förra årets examensutställning, som präglades av en euforisk och sprudlande känsla, målas årets visning i betydligt mörkare färger. Därför är den också lite svårare att närma sig – den gör motstånd – men denna svårövervinnlighet är också intresseväckande. Här bejakas och förtydligas svårigheten, eller kanske rentutav omöjligheten, med att nå fram till en sluten och opåverkad röst.
Till min förvåning möts jag först av ett skyltställ som förklarar att ”No Women Allowed At This Exhibition” – ett verk av Pär Darell som jag gärna hade velat dissekera och veta mer om utöver dess homoerotiska laddning och den intetsägande beskrivning som erbjuds i informationsbladet. Jag väljer emellertid att avfärda uppmaningen och smita in i konsthallen. En omedelbar favorit är Kristina Lindbergs skulpturgrupp ”Stretched, bent, burned and tied up” där vita modernistiska former har misshandlats. Det stela köttet har genomborrats och fläkts upp. Lite varstans löper fula bruna ciggbrännmärken och på ett ställe har ett bondage-rep hakat sig fast. Positiv rebellystnad ställs mot sadistiska övergrepp och det perfekta faller. Någonting uppslitande och tärande har uppenbarligen ägt rum. Ett utmärkt sätt att gestalta fysisk eller psykisk smärta utan att bli för övertydlig eller spekulativ.
Strax bredvid hänger Anders Johanssons fotoserie ”Imperial” (bilden ovan). I visuellt tilltalande bilder som för tankarna till Armani-kampanjer trycks kameran brutalt upp mot små tatuerade figurer på anonymiserade kroppar. Insidan av en läpp fälls ut och hud synas. Att tatueringarna är små tolkar jag som en hint om dessas exklusivitet: man måste vara väl initierad för att förstå. Det handlar om särskiljning och branding och om hur man väljer att modifiera kroppar likt lera för att få ingå i en viss gemenskap. Frågan är bara hur långt man är villig att gå.
I Mailind Solvind Mjøens ”The Project we don’t speak about”, ett verk som cirkulerar runt iscensättningarna av en stalkers våta fantasier, tuktas och anpassas likaså fysiken för att överensstämma med förväntningar och påfrestningar. Mest intressant i detta fall är ändå den telefon som står utplacerad på plats och vilken den fabulerade stalkern uppges ringa till då och då. Tyvärr inträffar inte detta när jag är där. Frågor rörande yttre påverkan och dunkla jaguppfattningar ställs även i Pernilla Ljungkvists ”The Artist as Roy Orbison”, där konstnären besöker ett medium för att reda ut sin plötsliga kontakt med den döde Orbison efter en längre tid av kreativ torka och nedstämdhet.
Det poetiskt oberäkneliga sipprar ut ur Unndór Egill Jónssons charmigt omvända fontän som existerar tack vare en droppande takläcka och i Hans-Owe Rydbergs nervigt fumliga spontanteckning ”Vad gör du?” (bilden til höger). Här kommer hotet men även glädjen från en nyckfull natur eller från någon slags odefinierbar intuitiv kraft.
Det mest poängterbara med årets examensutställning är hur de kollektiva ärrbildningarna lyckas tränga upp till ytan, utan att sminkas över eller korrigeras. Spänningarna ligger i luften, de laddas, skjuts ut och vibrerar mellan verken. Här presenteras en modig skara konstnärer som inte värjer för att göra betraktaren förvirrad, förbannad eller obehaglig till mods. En nyfikenhet föds.
Adress: Götaplatsen, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 1/4 – 25/4
Sara Arvidsson (text), Konsthögskolan Valand/konstnärerna (foto)
