De annars så bländande vita väggarna har målats svarta. Alla fönster har täcks igen så att inget naturligt ljus kommer in. Greppet är effektivt och känns inte helt taget ur luften. Det är som att gå in i en grotta eller en nedsläckt biosalong. Så är film också det dominerande mediet. Men på väggarna pågår samtidigt en följetång i skrift med en viss Omar Al-Gougle i huvudrollen och där Patriarkernas grotta spelar en roll i sammanhanget.
Textbaserad samtidskonst kan vara en ganska opoetiskt trälig och torr historia. Rader av A4-ark med liten maskinskriven text kan avskräcka den mest entusiastiska. Det gäller inte Omer Fasts textbaserade fotosvit. Om än inte alltid så lättbegriplig – flera berättelser går in i varandra och bildar stundtals ett tilltrasslat nät som inte alltid är så enkelt att reda ut – bjuder den kapitel efter kapitel på underhållande små historier, där gränsen mellan dikt och sanning ibland är suddigt luddig. Även om risken för att tappa bort sig bland de olika kapitlen i den skrivna berättelsen – som liksom en parallell historia till filmerna pågår i enskilda delar runt omkring i hela konsthallen – är uppenbar så är verkens placering i förhållande till varandra i rummet väl avvägd. Det känns väl genomtänkt. Förvirringspotentialen gäller inte minst innehållet. Så innefattar de historier som utspelar sig på filmduken eller en svartmålad vägg flera olika berättelser.
I jämförelse med de berättartekniker som kan förekomma i en roman presenterar Omer Fast i denna sin första utställning i Skandinavien en alldeles egen berättarstil. Övergångarna mellan de olika handlingarna är långt ifrån konventionellt utförda. Att bryta mot gängse berättartekniker är knappast nytt inom konsten, men Omer Fast gör det på sitt eget originella vis. Något annat karakteristiskt är sammanblandningen mellan verklighet och fiktion, även det ett välkänt fenomen inom konsten, fast Omer Fast gör det på ett på samma gång egensinnigt som professionellt sätt. Ibland kan ta ett tag innan man förstår vad filmen egentligen handlar om, men det blir sällan tråkigt under resans gång.
Omer Fast har humor och vågar dessutom ge uttryck för den. De ämnen han tar upp i sina filmer är dock långt ifrån ett skämt. En film heter “Spielbergs list” (2003) och alluderar på Steven Spielbergs verklighetsbaserade film “Schindlers list” som handlar om Schindler som under andra världskriget räddade judar undan förintelsen genom att använda dem som arbetskraft i sin fabrik. “Spielbergs list” visas som två förvillande lika filmer placerade bredvid varandra där ibland enstaka ord och meningar bytts ut i den ena så att meningen blir det helt motsatta än i den andra. Den handlar om en helt annan lista än Schindlers, nämligen rollistan till “Schindlers list”. De som blev utvalda att medverka i Spielbergs film förklarar varför de tror att just de valdes ut till rollen. Fram träder en bild där filmens typecasting blir skrämmande lik de urvalsmekanismer som nazisterna under andra världskriget gjorde och tvingade andra att grunda sina beslut på. Stereotypa roller på film flyter samman med fascistiska föreställningar, utan att det för den skull blir allt för övertydligt.
Denna sammanblandning mellan verkliga och påhittade världar, där själva inspelningen av filmen kan vara en av berättelserna i filmen, är utmärkande även för de andra verken i utställningen. De tar upp laddade ämnen från vår samtid, med allt från terrordåd av självmordsbombare till västerländska soldater i krigshärdar, kort sagt sådant som vi mer eller mindre dagligen möter i nyhetsmediernas utrikesrapportering. Ett av verken “CNN concatenated” bildar genom sina korta klipp från CNN: s hallåor en helt ny berättelse. Med sin placering i konsthallens personalkök är den lätt att missa. Gör inte det!
Adress: Mårtenstorget 3
2009-11-01 Lena Karlsson (text), Lunds konsthall (foto)
