Vem har egentligen tolkningsföreträde till ett konstverk eller en utställning? Frågan kan tyckas förlegad och förenklad. I ett utvidgat konstfält bör det ju finnas utrymme för både och, och mer därtill. Trots det kan det vara bra att vara medveten om att reaktioner, känslor och tankar som väcks i mötet med konsten kanske mer har med en själv att göra än med konstnärens intention. På samma sätt som kan det vara bra från konstnärens sida att inte styra sin publik alltför hårt.
Cecilia Edefalk är en konstnär som långt ifrån är ute efter att skriva betraktaren på näsan. Utan att för den skull mynna ut i ett bottenlöst hav av otydbara obegripligheter innehåller hennes konst ett stort mått av befriande relativism. Förmågan att balansera på subtiliteternas svaga lina gör att hon trots sin internationella ryktbarhet med stundtals stark exponering i media lyckats undvika flera hämmande epitet. Samtidigt är hon inte rädd för att ta språnget ut i det okända. För den som tror att livet och döden styrs av strikt rationella bevekelsegrunder och inte har någon fallenhet för några andliga perspektiv på tillvaron torde den dialog som hon för med August Strindberg te sig totalt obegriplig. Dialogen presenteras i form av ett ljudlöst textverk på en TV-skärm. Att Cecilia Edefalk på detta vis ger sig in i en batalj med den svenska litteraturhistoriens nestor, ökänd för sin kvinnoförnedrande attityd, är antagligen ingen slump och öppnar upp för feministiska perspektiv och tolkningar.
Men den man som hon framför allt har väckt till liv med sin konst är den romerska kejsaren och stoikern Marcus Aurelius som var verksam under 200-talet f Kr. Den blå serien ”To view the painting from within” (2002) där målningarna är vridna och gjorda efter månens olika faser, har en sargad antik skulptur av kejsarens ansikte som förlaga. Serien visas nu för första gången i Sverige och liksom i Cecilia Edefalks skulpturer är det här som mystiken i hennes konst kommer till sin rätt. Samma historiska person avbildas i en rad skulpturer med samma skulptur som förlaga, varav den ena ansiktsmasken i klassiskt Edefalks manér vänts upp och ned. Mannens månformade ansikte lämnar trots eller kanske just på grund av sitt sargade yttre och armeringsjärn som går rakt igenom hans skalle nog ingen oberörd. Det är intressant att ställa dem mot Edefalks målningar av Venusstatyn, som trots sin armlöshet fortfarande står som en symbol för kvinnlig skönhet, allt medan män i en traditionellt könsuppdelad värld mer uppskattas för andra förtjänster än bedöms efter yttre kroppsliga kvaliteter. Måleriet är undanglidande, det är som om konstnären genom att arbeta med förskjutningar och förflyttning av bildens fokus försöker undvika att fastna i stereotypa föreställningar, och istället peka mot en uppluckring av traditionella roller. Porträttet av Strindberg utmärks exempelvis av allt annat än fotografisk skärpa.
Cecilia Edefalk arbetar ofta med ett fotografi som förlaga till sina målningar. Till de subtila ”Dykbilderna” som i konsthallen exponeras i naturligt ljus och i solsken ger en starkt bländade effekt utgick hon från en bild som hon hittat av en slump. Liksom en fotograf fångar hon med hjälp av måleriet en kvinna som dyker ner i en pool. Rörelsen framhävs samtidigt som den är fryst i ögonblicket. Genom att vända och vrida på motivet tycks kvinnans kropp ibland levitera från marken. Den populärkulturella bilden från en tidning kopplade hon samman med ett motiv av en ung man som dyker och som avbildas i Dykargraven i Paestum från 500-talet f Kr. En annan referens som ligger nära till hands är David Hockneys målningar med poolmotiv från 60- och 70-talen.
Man skulle kunna säga att Cecilia Edefalk arbetar anakronistiskt, med alla risker det innebär. Hon förhåller sig till antikens kulturarv, eller kanske snarare återuppväcker dess skulpturarv, med sina målningar och skulpturer. Det är inte första gången som hon tar sig an verk ur konsthistorien. Förutom allusionen till hennes förnamn skulle utställningstiteln ”Ceci” mycket väl kunna härledas till hennes parafras av René Margittes ”Ceci n’est pas une pipe” som i hennes tappning heter ”Ceci est une reproduction”, alltså ”Detta är en reproduktion”. Oljemålningen finns inte med på utställningen, icke desto mindre är den talande för hennes konstnärliga tillvägagångssätt. Med små förändringar reproduceras samma motiv, något som paradoxalt nog bildar ett alldeles eget unikt uttryckssätt. En annan sak som Cecilia Edefalk i princip behärskar till fulländning är iscensättningen av rummet. Placeringen av verken med citronträd lite här och var i konsthallen är gjord med en utpräglad fingertoppskänsla för samspelet mellan byggnadens arkitektoniska volymer. Det är finstämt och vackert och skapar en nästan sakral stämning. Sällan har väl Lunds konsthall känts så inbjudande som nu.
Adress: Mårtenstorget 1
2008-06-15 Lena Karlsson (text), Lunds konsthall (foto)
1 comments
Cecilia Edefalks måleri berör mig starkt. Det ”vagt” mystiska
i den skenbart ”enkla” bilden,utsökt sparsmakat och ”grafiskt”
målat.Kort sagt,UTSÖKT.
Billy Hellsten