Årets upplaga av Luleåbiennalen äger rum i Luleå, Boden, Kiruna och Messaure under rubriken ”På tröskeln till 1:1”, vilket antyder att vi är i färd med att uppleva hur en fullskalig modell just ska övergå i sitt tänkta resultat. Biennalen leds av curatorerna Aude Christel Mgba och Bruno Alves de Almeida, som vill reflektera över av vad som händer i Norrbotten med de storskaliga industrisatsningar som äger rum där. De påminner om andra liknande projekt i världen som lett till utveckling, men också fått oöverskådliga konsekvenser. Deras tankar kring konst, arkitektur och samhällsomvandlingar är biennalens sammanhållande form, men svåra att omedelbart greppa och kräver en introduktion för att komma till sin rätt.
Utställningen består av både beställda och redan existerande verk som anpassats till platsen, som Muhamed Sleiman Labat och Pekka Niskanens ”Community art tent” i Luleå konsthall. Det är en del av deras projekt PhosFATE som i ett antal filmer berör problemen kring fosfatutvinning. Några av dem visas i Luleå, resten i Havremagasinet i Boden.
Sleiman Labat är verksam i Saharawi flyktingläger i Västra Sahara och tältet är tillverkat där av de boendes färgglada kläder. Det kan öppnas åt fyra håll för sandstormarnas skull, och blir samtidigt en bild av deras gästfrihet. Det är ett inbjudande verk, men hur tydligt besökaren kommer att koppla de komplexa frågorna kring fosfathanteringens konsekvenser lämnar jag osagt. Dessa tas upp utförligare i verkets andra del, som visas i Boden, men de bägge delarna skulle antagligen tjänat på att ha visats tillsammans.
Ett verk som går att läsa av direkt, även det i Luleå konsthall, är Daniel de Paulas borrkärnor arrangerade med delar av transatlantiska kopparkablar. I de senare kan information färdas blixtsnabbt. I de förra har lämningar lagrats under en världsålder. Den geologiska tiden, våra kroppars livstid och den mätbara klocktiden återkommer i verket ”Public stones” av samme konstnär. En av gatstenarna ska placeras ut i Kiruna under våren, och blir kvar efter biennalens slut.
Stenen består av en legering av metall från gruvan i Kiruna, av järn ur en av visarna från det gamla stadshusets klocktorn, och metall från krematorier – detta eftersom det ur våra kroppar också sker en utvinning, så att vi är till nytta även efter vår död. En kommentar till en starkt nyttobetonad syn på både människan och hennes livsmiljö.
Ett fint, närmast fragilt verk är ”Sadaqah Jariyah – till minne av Nils Amund Raknerud” av Fadlabi. Han är verksam i Luleå men född i Sudan, ett land som just nu plågas av en pågående flyktingkatastrof. Verket anknyter till att man i Luleå brukar sätta ut vindskydd på fjärdens stadsnära is, som vintertid är ett väl använt rum. Ett av dessa skydd har bearbetats av Fadlabi enligt sudanesisk sedvana – att bidra till att förbättra en allmän egendom som hyllning till någon avliden. Vindskyddet är målat och försett med en arabisk text. En liten skylt förmedlar att detta är gjort till minne av konstnärens norske mentor, som nu är död.
Ett annat, till sinnena talande verk finns i Havremagasinet i Boden. Där visas den ukrainska konstnären Anna Zvyagintsevas ”The Safest place. The Rule of Two Walls”, en modell av ett rum i skala 1:1. Det består av metallstänger där textila våder antyder väggar, med konstnärens teckningar och personliga föremål infogade. Avbildningen representerar den del av faderns hus i Kiev som svarar mot myndigheternas instruktioner. För att bäst ge skydd mot missiler och splitter i händelse av luftangrepp.
Fotografier av klotter och väggristningar från katedralen i Kiev samspelar med inskrifter som tidigare arbetare i Havremagasinet utfört på de bärande pelarna där dessa foton satts upp. Verket inger känslan av att urgamla strukturer kan bestå medan tiden avsätter märken, möjligen även någon slags tröst.
Jenny Nordmark, en av biennalens få lokala konstnärer, har på samma plats levandegjort tusen små järnpellets hämtade från besöksgruvan i Kiruna. Hon låter magneter flytta runt dem över en yta på ett oförutsägbart sätt. De ska delas ut till besökarna vid utställningens slut, som ett poetiskt ingrepp i deras förutbestämda bana och öde. I Kiruna visar samma konstnär ett utomhusverk med tillvaratagna dörrar från det rivna stadshuset, en kommentar till den nära kontakt som fanns med de lokala politikerna, där det tidigare bara var att knacka på en dörr.
Ovan nämnda politiker planerar just nu för en gigantisk industriomvandling, med stor påverkan på naturen om de satsningar man önskar ska bli verklighet. I tidigare sådana skeden menar vissa att det aldrig var meningen att Norrland skulle bli en del av landet, inte på samma villkor. Det framgår i dokumentationen av ett verk som gruppen wiklundwiklund utförde i Messaure tidigare i år, om ett levande samhälle som byggdes upp för en tids intensivt dammbyggsarbete, och sedan upplöstes helt. Byns siste invånare fick avhysas mot sin vilja när uppgiften väl var klar, att producera hälften av all el i Sverige.
Luleåbiennalen stämmer på ett subtilt sätt till eftertanke om dessa frågor. Men den stora frågan om urfolkens kommande överlevnad, berörs här inte alls. Det är dock otvetydigt så att denna biennal, med färre personer och med betydligt mindre ekonomi än andra nationella likartade initiativ, återigen har utfört ett storverk tillsammans med de medverkande institutionerna. Det skulle vara hoppfullt om även den viktiga aktören Kin museum för samtidskonst i Kiruna framöver åter skulle komma att sälla sig till dessa.
Eva Asp
Luleåbiennalen pågår 2 mars – 26 maj 2024 på Konsthallen Kulturens Hus, Galleri Syster och Isvägen i Luleå, på Havremagasinet och centralstationen i Boden, på Stadshustorget i Kiruna, samt i Messaure
