Lina Selanders filminstallation på Index tar ett komplext grepp om den samtida uppfattningen av natur och de visioner av teknik som präglat vår historia. Från en punkt i det omedelbara rör hon sig mot tidslinjer som får åskådaren att svindla. Verket är ett exempel på konsten som anamnesis, ett individuellt deltagande i en större kollektiv hågkomst. Selanders konst internaliserar nutid och dåtid, natur och teknik, och får dem att delta i konstruktiva dialoger. Samtidigt resor hon frågor om vad det egentligen innebär att ”minnas”. Den personligt förstådda tillbakablicken möts av idén om minnet som tekniskt eller teknologiskt. Detta externa minne, hypomnesis, ska visa sig vara ett viktigt verktyg för att skapa en bild av det inträffade.
Som tekniska och teknologiska varelser behöver vi de tekniska hjälpmedlens externa hågkomster för att återknyta till de långa tidsloppen eller processerna. I utställningens första rum återfinns en monter med fotografiska avtryck av radioaktiva stenar likt spektrala avbildningar eller spår av en till synes evig kraft. Detta är naturens potential, dynamism, som med människans tekniska påverkan inom vår samtid ska förvandlas till omedelbar energi. Alstrandet av energi blir också till en allegori av ett mänskligt tillstånd där vår existens skapas spänningen mellan natur och teknik. I Selanders verk går det att spåra den franske filosofen Bernard Stieglers tanke där teknik är en integral del i hur vi skapar vår värld och oss själva. Vi är tekniska, och nu teknologiska, varelser.
Selanders filminstallation uppehåller sig huvudsakligen runt temat kärnkraft och Tjernobyl. Titeln anspelar på Lenins idé att en elektrifiering av Sovjet var en grundförutsättning för att skapa en socialistisk utopi (”Kommunismen är sovjetmakt plus elektrifieringen av hela landet”, som han sade 1920), en tanke som fick Lenins lampa framstå lika magisk som Aladdins. Montaget av rörliga bilder för samman klipp från en propagandafilm av Dziga Vertovs om ett kraftverksbygge i Ukraina på slutet av 1920-talet med fossiler från Naturhistoriska Riksmuseet samt videoupptagningar från Tjernobylolyckan och från spökstaden Pripjat där Selander filmat själv. I sekvenserna från Pripjat lyckas Selander att stiga ur en romantiserande bild av ruinen som ett memento mori. Här framstår den atomiska ruinen som en långt mer komplicerat lämning än den romantiska. Den representerar något som aldrig kommer att försvinna eftersom den kontaminerats för en oöverskådlig tid av det material som skapats när radioaktiv potential förvandlats till energi. De fysiska byggnaderna må vara efemära, men området står som ett stukat minnesmärke över att det som människan skapat inte försvinner inom människans livstid. I de två tidsbegreppens möte, det överskådligt mänskliga och det ogripbart fossila, skapas en ny bild av Tjernobyl som visionärt ser bortom både känslomässiga sorgekväden och i smyg njutbara undergångsfantasier.
Det fotografiska mediet är det tekniska minne som Selander ser som viktigt för konstruktionen av Sovjets utopiska energi. Hon spårar avtryckets mimik och det finns en klar linje från de radioaktiva spåren på fotopappren och fossilerna i museets stenar. Här finns också en anamnesis genom teknologi när Selanders rörliga bilder verkar stadda i kommunikation med Vertovs filmkonst. Selander har i själva verket inte gjort en ”filminstallation” utan en ”videoinstallation”. Hennes bildspråk anknyter till ett högst samtida konstaterande att filmen och det filmiska dött och ersatts av videomontaget. Detta är ett skifte som också har betydande konsekvenser för vårt tidsbegrepp. Filmens tid med sin psykologiska realism är en dialog med naturens långa och långsamma tid. Videons omedelbara montage, kortslutningar och reflexiva ansats anspelar på en tid som är omedelbar. I Selanders anamnesis framstår Vertovs montage som proto-video och det går att dra paralleller till tidigare debatter mellan Eisensteins och Vertovs modernism och en mer ”filmisk” tradition främst företrädd av den klassiska Hollywoodfilmen.
I vissa avsnitt blir Selanders intresse för representation möjligen en aning för bokstavligt. Hon fascineras inför celluloidfilmens textur och fryser bilden vid en repa i Vertovs verk. I bilderna från räddningsarbetet vid Tjernobyl filmar hon en TV för att sedan rekursivt filma en kamera som filmar en TV. Det hade varit intressant att se Selander diskutera skillnaden mellan det rekursiva och det reflexiva självbetraktandet. Rekursivitet framstår som en paradoxal återvändsgränd där det omedelbara tvingas in i en projektion mot evigheten. Vad som är säkert är att energi försvinner genom entropiska processer. Det finns en fossil tid och en mänsklig som möts i teknik och energi, men det finns också processer som kan påverka den kraft som alstras. Ibland lyckas vi leda in svagström i Lenins lampa.
Selanders videoverk avslutas med en mellantext från Vertovs film ”Eko”. Det är ett passande slut med tanke på den grekiska mytologin. Narkissos och nymfen Echo lyckades inte kommunicera med varandra och istället för att motta Echos kärlek försvann Narkissos in i reflektionen av sig själv. Echo förstenades och blev till berg, berg som för evigt skulle skapa ekon, hon är likt det kärnkluvna materialet en högst levande fossil. Om bara Lenin hade älskat materialet och dess potential lika mycket som dess energi hade energi som det fullkomliga utnyttjandet av naturens potential sett annorlunda ut och inte utvunnits på människors bekostnad. Av Narkissos blod blev det en blomma, av Lenins blev det Pripjat.
De mest gripande delarna i Selanders verk är när hon belyser hur en högst mänsklig potential förstördes i Sovjets utopiska projekt. Vertovs film visar med klarhet hur det var människor som byggde socialismens tekniska drömmar. Tjernobyl står som ett bevis för att de tekniska drömmarna blev mardrömmar. Istället för att skapa en socialistisk framtid för människorna förvandlades maskinerna och kraftverken från medel till mål i sig själva. I Selanders konst står det också klart att denna process varken kan förstås eller motverkas genom att förkasta den teknik som också utgör grundvalarna för vårt minne. Till skillnad från den grunda teknikdebatt som återfinns i dagens samhälle vågar hon utan skygglappar att diskutera vår mänskliga existens i en irreversibel teknologisk modernitet.
Adress: Kungsbro strand 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 2/11 – 18/12
Axel Andersson (text), Index (foto)
2 nov – 18 dec
