Den stora retrospektiva utställningen Tunbjörklandet – blicken från sidan på Fotografiska är en både roande och oroande upplevelse. Svenske fotografen Lars Tunbjörk visas här upp i helfigur med alla de fotografiska arbeten som vi känner igen och gärna återkopplar till. Här finns bilderna i de välkända fotografiska arbetena Landet utom sig, Office, I love Borås, Home, Dom andra och Vinter tillsammans med en del mer ofärdiga eller ofullbordade serier.
En del tidiga fotografier av en ung Tunbjörk visas i ett litet rum där det fotografiska uttrycket ännu inte landat i vad som kom att bli hans igenkänningstecken. Det finns stora väggtexter som berättar om hans liv, här och var i lokalen står det utspridda röda plaststolar, ett ljudspår av välkända rockmusikers kända låtar följer med igenom hela den stora utställningslokalen och i en glasmonter visas hans utrustning med kamera och blixt.
Den här typen av allomfattande utställning där lejonparten av en konstnärs produktion visas är ofta ett slags pedagogisk och lärorik historieskrivning. Besökarna kan själva se paralleller mellan de olika arbetena, både vad som förenar under ett långt konstnärskap och hur det har utvecklats över tid. Utställningen på Fotografiska ger allt detta men är samtidigt någonting mer och oroande.
Tunbjörks allt för tidiga farväl av vår värld lägger utan tvekan en tät sordin över utställningslokalerna och känslan av att besöka en lite väl privat minnesutställning smyger sig på. Det är svårt att inte läsa ihop utställningens helhet med människan Lars Tunbjörk, en sökare som allt eftersom åren går och erkännandet kommer hittar en egen formel för sitt konstnärskap med satir och humor, och som mot slutet av sitt liv gör sina mörkaste, starkaste och mest egensinniga arbeten.
En aspekt av fotografier är deras starka egenskap att förvandlas till historiska dokument oavsett vilket sammanhang de är skapade i. Tunbjörks arbete Landet utom sig har förändrat karaktär och nu med historiens glasögon ser jag arbetet med delvis nya ögon. Ironin och satiren som tidigare kändes så påtaglig har nu mer av nostalgi över sig. I de två unga barn som blickar ut över ett nybyggt köpcentrum med likadana jackor och cykelhjälmar ser jag nu två beskyddande syskon. Jag tänker att färgen för länge sedan flagnat på byggnaderna i bakgrunden och att varumärkena inte längre finns kvar. Nostalgin tar tag i mig, och det slutar inte här. Jag ser ett ungt kärlekspar som kysser varandra i en pool full av bildäck, en morfar som leker med barnbarnen uppmuntrad av en tomtefigur, och jag ser ett kul kalas jag gärna skulle varit på. Det som då kändes som en ny bild av Sverige har förvandlats till dokument av det förgångna.
Ett av rummen i utställningen fokuserar på Tunbjörks tidningsreportage. Han arbetade ofta på uppdrag för nationella såväl som internationella magasin. Att bli offentliggjord i en redaktionell kontext och initialt cirkulera i publikationer och som nu i denna utställning befinna sig i konstens boningar, är en förflyttning som fotografier kan göra och som i hög grad verkar överensstämma med Tunbjörks arbeten. Men omplaceringen sker inte under statiska förhållanden, och tiden och det omgivande samhället spelar även här en viktig roll.
Genom utställningens backspegel skymtar kärlek och glädje fram under 90-talet. Färgerna är inte längre så grälla, trots allt, de har ett filter av svunnen oåterkallelig tid över sig. Landet utom sig som existerade då finns inte kvar. Ny demokrati är ersatt med svensk demokrati. Utställningens titel skulle lika gärna kunna vara Sverige – en blick rakt på. Jag tänker att han inte alls befinner sig vid sidan av utan att han snarare verkar agera med sin kamera rakt på, som om han vore osynlig. Och att hans obarmhärtiga blixtljus, i likhet med en brottsplatsfotograf, gör allt synligt. Som ett bevis. Ibland skapar den där tekniken ett rum som påminner om utklippta kollage, där tillsynes oförenliga bildplan möts i de mest vardagliga av miljöer.
Det skulle vara skönt att i utställningen få slippa få Neil Young och Thåström och många andra artister reducerade till muzak, eftersom jag tänker att det finns en inte så liten portion konsumtionskritik i Tunbjörks arbeten. Och visst skulle någon form av problematisering kunna väcka beskarnas nyfikenhet och sinne för reflektion. Men trots det (eller just därför) är det väl värt att besöka utställningen för att den är så utlämnande och redovisande. Det är en mässa för en saknad röst och en visuell samtidskommentator.
Det arbete som drabbar mig mest är Vinter. Bilderna är skoningslösa och saknar helt förmildrande humor eller kärlek. De är som ett veritabelt rekviem för vår tid, vår civilisation, för allt som levt eller kommer att leva. Det är oroande att det inte finns någon tröst, det är oroande att det ”krackelerande folkhemmet” som var Tunbjörks måltavla har blivit nostalgi.
Björn Larsson
Foto: Lars Tunbjörk. Fotografiska, Stadsgårdshamnen 22. Utställningen pågår 14 september – 2 december 2018
