”Abscence of evidence is not evidence of abscence.” Jag kommer att tänka på ett citat av den amerikanske astronomen och astrofysikern Carl Sagan när jag kliver in i Lars Nilssons utställning The Age of Innocence på Milliken Gallery. Precis som Sagans ord pekar mot det okändas existens, tycks Nilsson utforska något underliggande och allmänmänskligt – något tydligt men svårt att fysiskt bevisa.
Tematiken såväl som den fysiska gestaltningen i The Age of Innocence går igen från utställningen Ruiner från 2009, även den på Milliken Gallery, där Nilsson undersökte ruinen som romantisk metafor för kollektiva minnen och förlust. Då, som nu, utgörs utställningen av ett slags scenografisk skulptur och ett antal panorama fotografier över en på en gång gudsförgäten och besjälad natur. Precis som tidigare bär de nya fotografierna bär en måleriska kvalitet, om än inte lika utpräglad. Om fotografierna i Ruiner var dystopiska – närmast apokalyptiska – i sitt uttryck, rymmer de nya fotografierna ett på samma gång otydligare och mer påtagligt obehag. Naturen i fotografiserien Monstrum sluter sig samtidigt som den lockar betraktaren att kliva in. Skogen breder ut sig; några trasiga stammar spretar, vissa av träden har spjälkats upp och skalats av sin bark som vore de kroppar som blottar köttet under sin hud. I vardagen vore dessa ingrepp på skogen små och alldagliga, så naturligt förekommande att vi knappt skulle reflektera över dem. Hos Lars Nilsson placeras de istället in i en kulturhistorisk kontext som därmed laddar dem med symbolik kring det okända, besjälade.
Längst in i galleriet öppnar utställningen upp sig kring en skulptural scenografi – en pojke i naturlig storlek som med sorgsen blick betraktar en stor, oformlig, meteorlik tingest; något i vars tyngd och ostadiga balansakt ligger ett hot om förgörelse. Vad är det vi ser? Är det ögonblicket innan allting upphör? Innan världen slås ut och slutar att vara? Eller är det kanske snarare en gestaltning av rädslan inför just det ögonblicket, en rädsla som tycks ligga som en ogripbar tyngd över oss i våra oskyldigt tafatta försökt att forma vår tillvaro. Skulpturens scenografiska uttryck bidrar å ena sidan med en rumslighet som förankrar fotografierna, å andra sidan känns samspelet dem emellan inte helt tydligt. Däremot är de The Age of Innocence en relativt liten utställning vilket skapar ett avstånd mellan verken som tillåter dem att ta plats, samtidigt som de samspelar fint med Millikens särpräglade miljö.
Till skillnad från tidigare verk där Nilsson bl a undersökt sexualitet och manlighet i en självutlämnande balansakt mellan politiskt och privat, är The Age of Innocence mer lågmäld och mindre explicit såväl som mindre politisk och mindre privat. Och till skillnad mot tidigare verk tar människan här en mindre framträdande och mer indirekt roll. Frågan om vem eller vad som orsakat skadorna på träden blir snarast en gestaltning av vår rädsla för det okända. Inför det som står utom vår kontroll – i världen utanför oss såväl som, och kanske främst, i den inom oss. Nilsson fortsätter att utforska en idéen om den besjälade och otämjda naturen som en allegori över människan inre natur: naturen är en spegel, ett resultat av den betydelse vi lägger i den. Här vilar det mörka i det lugna, det hotfulla i det tystna men här rymms likväl en trygghet i det olycksbådande. Samtidigt känner vi igen motivbilden, och gränsen till att fotografierna just på grund av den igenkänningen töms på sin laddning och uppgår i schabloner ligger stundtals nära.
Samtidigt blottar Nilsson – genom att undersöka naturen och vårt förhållande till den; vad vi laddat den med såväl kulturhistoriskt som samtidskulturellt – såväl vår individuella som kollektiva inre natur, våra rädslor och vår sårbarhet. Verken blir en punkt för såväl individen som den gemensamma historien att ta plats i, där vår rädsla blir del i ett större sammanhang. Naturen blir en duk mot vilken vi projicerar oss själva och vårt inre.
Adress: Luntmakargatan 78, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5/10 -19/11
Sara Skoglund (text), Milliken Gallery (foto)
1 comments
Intressant att romantiken ”tillåts” i foto och videokonst…men anses som kitch inom måleriet.
Vad skiljer måleriet från fotot? Den redan i framställningen inbyggda digitala distansen kanske?
Som att flyga över K2 eller bestiga det till fots..