Minnesbilder och fragment av drömmar är viktiga beståndsdelar i Lap-See Lams (f. 1990) konst. De möbler eller hela restaurangmiljöer som vi möter i hennes installationer och videoverk är ofta lika undanglidande och svårfångade som liknande föremål och platser kan vara i en dröm. Lap-See Lams metod att 3D-scanna såväl hela miljöer och byggnadsdetaljer som människorna som vistas där, leder ofta till någonting lika igenkännbart som främmande och ibland nästan spöklikt.
I galleriets första rum möter vi möbler från tre numera nedlagda kinarestauranger: Wingshing, Ming Garden och New Peking City. Det är som om de utprintade möblerna både blivit glitchade, där någonting i den tekniska informationen har störts eller att de börjat vittra sönder. Men oavsett om det handlar om installationer, skulpturer eller videoverk så skapar Lap-See Lam hela tiden koncentrerade rumsligheter. Vissa detaljer framträder extra tydligt medan andra förblir dunkla eller helt enkelt inte alls behöver vara med. Bilden blir ändå tydlig.
Vad som är betydelsebärande eller inte beror helt på sammanhanget och verkar dessutom kunna förändras beroende på vilket perspektiv vi väljer. Eller rättare sagt hur aktiv man som betraktare själv väljer att vara, för i Lap-See Lams verk finns det ofta ett interaktivt inslag och en öppen inbjudan. Speciellt tydligt blir det i virtual reality-verket ”Phantom Banquet” som utgör huvudnumret i Lap-See Lams utställning med samma namn.
Längst in i galleriet, bakom mörka skynken, bjuds jag att slå mig ned vid ett runt bord liknande de som finns eller har funnits på Stockholms kinakrogar. I alla fall är det så jag föreställer mig att de såg ut. Fast hade de borden verkligen vita dukar som går nästan hela vägen ned mot golvet?
På galleriet påminner stämningen runt bordet mer om den vid en nattlig seans än vid lunchrusningen. Speciellt eftersom omständigheterna kring den rådande covid-19 pandemin begränsar antalet besökare samtidigt som hörlurar och 3D-glasögonen desinficeras noggrant mellan varje användare.
Det knappt tio minuter långa VR-verket inleds med att en kinesisk speakerröst (Ping-Kwan Lam, konstnärens pappa) berättar att vi befinner oss på New Peking City i centrala Stockholm. Året är 1978 och det är strax före öppningsdags fredagen den 15:e november. En ung kvinna vid bardisken ställer i ordning några glas innan hon upptäcker en svart fläck på en spegel. Till slut täcker fläcken hela spegeln och en ny eller parallell värld öppnar sig.
Som betraktaren träder jag nu in i en sirlig miljö fylld med drakar och lyktor. Det är mycket snyggt och övertygande gjort. Allt det där som kommit att förknippas med de kinesiska restaurangerna sedan de introducerades i början av 1960-talet finns där, men på ett sätt som skärper min blick. Och precis som i ”Mother’s Tongue” ligger fokus på människorna som arbetar i restaurangen och deras berättelser. Det tidigare verket från 2018 är gjort tillsammans med filmaren Wingyee Wu, och går nu att se på Bonniers konsthalls hemsida och snart som en videoinstallation i Moderna museets permanenta samlingar.
Lap-See Lams konst om den kantonesiska diasporan i Sverige, och om några av huvudstadens kinesiska krogar som drevs av hennes familj, kan beskrivas som poetisk eller till och med retrofuturistisk. Men lika mycket som det handlar om minnesbilder av såväl fiktiva berättelser som faktiska kinakrogar, får hon mig att börja se på kinarestaurangerna som identitetsskapare och kulturhistoriska minnesplatser.
Thomas Olsson
Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 14 maj – 18 juni 2020