Att några målningar av Max Book för tillfället ställs ut på just Landskrona konsthall känns särskilt passande. Den relation, som han så tydligt framställer i sitt måleri, mellan natur och kultur påminner om sammanhanget själva konsthallens existens befinner sig i. Likt en lågt svävande farkost framträder den modernistiska sextiotalsbyggnaden ur den lummiga omgivningen av grönska och grenar från de omgärdande träden samt i skarp konstrast mot Citadellet från 1500-talet på andra sidan vallgraven.
Utställningen ”Some & Lonesome” är tät och sammanhållen. Samtliga sexton verk som visas har Max Book gjort under de senaste fem åren. Och att de hör ihop – tematiskt och tidsligt sett – råder det ingen större tvekan om: Den utpräglade linjen som löper genom konstverken är svår att undgå, men målningarna är likväl inte monotona. Som betraktare upptäcker man gång på gång nya inslag och nyanser i verken, det kan röra sig om allt från ett särskilt färgval, en undanskymd person till ett insprängt ord. Det som först känns självklart kan efter en stund förändras.
I konstverken blandas stilar och strömningar. Här finns kopplingar till traditionella landskapsskildringar och romantiskt måleri, samtidigt som målningarna utgör ett fint exempel på ett postmodernistiskt arbetssätt. På så vis knyter konstnären an till historien samtidigt som han letar efter något annat, och något nytt. Målningarnas förutsättningar finns i fotografier som Max Book har tagit. Dessa har han sedan förändrat, förvandlat, fördjupat och, inte minst skulle jag vilja säga, förädlat med färg och kemiska medel. Han har också arbetat med en särskild perspektivmetod: i bildernas förgrund, där det ofta är människor – eller åtminstone delar eller konturer av dem –, är motiven på gränsen till onaturligt stora. I relation till verkens bakgrund framstår dessa motiv därför på ett särskilt vis, och som betraktare blir man inte riktigt klok på hur det verkliga förhållandet ser ut. Om man nu överhuvudtaget ska tala om något sådant som ett verkligt förhållande; snarare är det Max Books verklighet som återges. ”son Vaarus” föreställer ett par, eller om inte annat en, jordbruksarbetare, men när detta betraktas i kontrast till bakgrundens skogslandskap känns uppfattningen mer och mer osäker och opassande. Därigenom kan man också säga att målningen framställer mer en bild, vilket tycks vara typiskt för Max Book.
Osäkerhet är ett ord som karaktäriserar min uppfattning om målningarnas värld. Jag är ständigt osäker på vad jag ställs inför. Detta är dock inget negativt, utan snarare en erinran om vilken mångfald, rörlighet och experimentglädje som däri finns. Den realistiska verklighetsåtergivningen som finns någonstans i botten av målningarna kombineras med en form av absurdism, och något i stil med ett sagolandskap träder stundtals fram. Husväggar tycks levande. Träd böjs. Saker och ting existerar kors och tvärs. Svensk natur blandas med tropikens. En graffitimålare dyker upp. Här finns humor och på samma gång en udd av samhällskritik. Det känns som precis allt kan finnas eller ske i konstverken.
”seen sill av Hällgång” är en drastisk landskapsskildring. Träd och berg tycks uppgå i en annan verklighet, färg och konturer känns flytande, vilket alstrar ett drag av liv i naturen, och där är åter människor på bilden. En man med böjd rygg vandrar ut från tavlans värld under tiden som tre tämligen dunkla figurer tittar på. Och mitt i allt finns sillen. En ganska underlig kombination kan tyckas. Färgvalet är starkt och dramatiskt, precis som i annat verk, ”Robberoller”. Här kommer jag omedelbart att tänka på modernitet och teknik. Någonstans i mitten skymtas en mörk gestalt omgiven av sprakande färger, vilka snarast påminner om neonbelysta reklamskyltar eller någon form av discoteksbelysning.
Utställningen i sig är ganska liten men där finns mycket att upptäcka. Innehållet i en målning är aldrig givet på förhand och med hjälp av lager efter lager förvandlas tämligen anspråkslösa fotografier till fragment av Max Books magiska värld, där natur och kultur ständigt sammanflätas. Hans måleri kan, precis som just Landskrona konsthall, sägas tillhöra ett gränsland, där denna föreningen sker.
Adress: Slottsgatan
2009-05-15 Mikael Andersson (text), Landskrona konsthall (foto)
