Kungl. Konsthögskolans avgångselever är i år husvilla, eftersom Nationalmuseum är på väg att flytta in i Konstakademiens lokaler vid Fredsgatan, den sedvanliga visningslokalen för Vårutställningen. I stället har Konsthögskolan flyttat hela konkarongen till en plats garanterat på säkerhetsavstånd från konstpublikens upptrampade stigar, f.d. Lärarhögskolans numera utrymda biblioteksbyggnad i grannskapet till DN-huset i Marieberg. Huset är tillägnat Ellen Key, en av de stora pedagogiska visionärerna, en händelse som låter som en tanke. Men kanske ändå inte. Dagen efter vernissagen – när lämmeltåget av kompisar och föräldrar inte längre finns som vägledning – är det inte helt lätt att hitta fram till visningslokalen, och antalet besökare är heller inte överväldigande. Synd, eftersom Vårutställningarna är ett utmärkt exempel för alla att få en överblicksbild av vad som hände på landets största konsthögskola. Själva lokalen är heller inte optimal. Att kontrollera ljuset är i stort sett omöjligt, vilket drabbar flera av de utställda verken ganska hårt. Speciellt gäller det videoverk som projiceras direkt på väggen, som Victoria Skogsbergs och Anna-Karin Rasmussons väl genomtänkta installationer. Även om det är svårt att inte fastna inför dem gör ljusinsläppet i lokalen att bildytan mattas av på ett ofördelaktig sätt.
Annars är det ljud som står i fokus på årets Vårutställningar. Inte heller det enkelt i en så stor lokal, men många av konstnärerna har löst problemet på ett intelligent och kreativt sätt. Mira Eklund tar sig an ett av de värsta utrymmena man kan tänka sig, en kontorskub med glasväggar och fönster mot yttervärlden. Väggarna och utrymmet mellan glaspartierna har försetts med en svärm små högtalare i käck pistagegrön färg. Genom högtalarna välkomnas vi av en röst som sedan “guidar” oss runt i rummet. Verket består egentligen av vår egen kroppsliga förflyttning, en interaktivitet på absolut gräsrotsnivå och en smått ironisk kommentar till de pretentiösa anspråk som somliga audiovisuella konstverk har.
Interaktion på ett ett annat, betydligt mer storskaligt plan bjuder Vera Sjunnesson på. Hennes enorma installation, som också är ett av de verk som bäst utnyttjar själva lokalen, anknyter till livet i den postindustriella världen där västerlandet exporterat sina sweatshops till Kina och andra länder i Asien. Sjunnessons verk är precis så oöverblickbart som de socioekonomiska relationerna i denna nya värld är, och visar ständigt upp nya perspektiv beroende på hur man väljer att placera sig. Även Jan Matsson tar för sig av utställningslokalens egenheter, och angriper den såväl genom att bryta upp golvet och genom att tillföra element i form av vildvuxna skulpturala objekt sammansatta av allehanda material.
Samantha Louise Michel rör sig också i ett stort format, en slags arkitektonisk modell, omsorgsfullt byggd men lätt att packa ihop och transportera. Inifrån påminner de små rummen om munkceller eller påvra författarlyor, hemvist för stora geniers skapande. Men från utsidan liknar byggnaden mer en av miljonprogrammets mindre lyckade betongkomplex. Poesin bringas, som så ofta, till skeppsbrott mot realismens undervattensrev. Men hos Sara Johansson råder det motsatta förhållandet. Hon har med ganska enkla och vardagliga material lyckats skapa en installation som rör sig på gränsen mellan språket, symbolerna och det som inte låta sig uttryckas med hjälp av något av de formella system vi har till vårt förfogande.
När det gäller måleriet så det inte den traditionella eftermodernistiska abstraktionen eller halvfigurationen som producerar de mest intressanta resultaten. Anna Taina har massproducerat målningar som hon sedan låtit olika personer välja var i deras hem bilderna skulle placeras. Taina vill undersöka hur målningarna fungerar i ett sammanhang där konsten tvingas konkurrera med heminredning och designföremål. Upplägget är kanske inte så intressant i sig, men det är genomfört med en stringens som ligger på en betydligt högre nivå än vad som brukar vara vanligt på landets konsthögskolor.
Sofia Ekströms måleri tar sin utgångspunkt i en annan social kontext: fotoateljén. Vissa av hennes bilder närmar sig 1800-talsfotografiets sepiatonade klärobskyr, men hon har kombinerat dem med ett strålkastarstativ och en handmålad bakgrund av den typ som det förrförra seklets fotografer använde. Romantiskt halvdunkel möter prosaisk, hantverksmässig praktik.
Politiken, då? Visst finns den här och var, men det är i de oväntade sammanställningarna som den blir mest konstnärligt slagkraftig. John Willgren har låtit en gatumusikant spela nazisternas kampsång “Die Fahne hoch” i valstakt på dragspel. Videon projiceras på en buktande vägg som påminner om en gammaldags affischpelare. Mannen spelar på, och människorna passerar honom i en strid ström. Ingen reagerar. Det är när ingen längre bryr sig som politikens slår slint som verktyg. En farlig utveckling, minst sagt.
Bilder (uppifrån och ned): Mira Eklund, Vera Sjunnesson, Samantha Louise Michel, Sofia Ekström
Adress: Konradsbergsgatan 7 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 23/5 – 9/6
Anders Olofsson (text och foto)
Utskriftsvänlig version
