”Somewhere over the rainbow” möter mig när jag kliver in genom Konstakademiens glasdörrar. Ljudet kommer från TM:s utplacerade valbås, ”Det brinner”, och tillsammans med Malin Norbergs magiskt snidade trädörr och Sara Ekholm Erikssons metamorfosiska sten vid ingången, tycks jag träda in genom ett slags drömportal. In till ”Vargtimmen”, som är titeln för Kungliga Konsthögskolans Masterutställning. En mytisk och rituell plats där jag föreställer mig att nymånens strålande döttrar, beskyddare av barnafödsel och fortplantning rinner genom byggnaden.
Norbergs smältande dörr, ett glapp mellan natt och morgon tar mig sedan vidare in till Tengbomhallen på nedervåningen. Här samspelar objekt och bild mellan Elina Eriksson och Gurli Kruber. Som en och samma omslingrande skapelseberättelse. Taktilt vackert och så fint när konst blir större än sig själv. Och ett slags gradförskjutning mellan jordnära mystik och modernismens resonansytor.
I det bakre rummet hittar jag ett sökande kaos av John Bullfrost. Bestående av poesi, anteckningar, telefonklotter, musik och några skulpturer från kurserna Bullfrost gått på skolan. Allt detta påminner om vikten att låta utbildningen vara tillåtande och prövande. Ett medvetet ställningstagande att sätta sig på tvären mot allt vad koncept och paketering heter? Ett papper med en handskriven, berörande vacker dikt, ligger på ett keramikföremål och får skjuts av tryckluft, likt ett osynligt spöke som vill hjälpa till, då och då, för att ge det hela mer komplexitet. Subtilt inramat med bra energi.
Därefter går jag ut i den stora trapphallen igen och befinner mig i en inkarnation av epoker, av tid som föds på nytt genom lager av osynliga trådar bakåt i historien. Likt ett svampsystem som hjälper den fuktiga jorden att ta upp näring. TM, Sara Ekholm Eriksson, Klara Zetterholm, Evelina Jonsson, Malin Norberg har sammansatt verken här, så sten och gips i väggarna och luftens mellanrumsformer vibrerar. En berättelse om det uråldriga och agila, det som är i ständig rörelse. Samhället som kompost av passiv aktivitet. I förändring, med sköra val, likt kvarlämningar av glas, på utvecklingstrappan. Drömmen bär handlingen här. Uppåt.
På en vägg hänger Robin Rydenhovs utskrifter från skyltar och information om konstnärers verk. Det går att likna språket här vid matematik, en överenskommen konstruktion, vars koncept är en sanning av en faktisk värld i sig själv. Som hos Platon. Rydenhov synliggör konstens rituella möjlighet att kommunicera i en ficka mellan ”text om konst och själva konsten”. Bevekelsegrunden är vetgirighet.
Klara Zetterholms objekt i salen intill är inspirerat av konspirationsteorier och ser ut att vara ett iscensatt intrigspel om maktförhållanden. Att hela vårt kulturella arv vilar mot en patriarkal vit kapitalism är något vi vet och som jag associerar till när värdeskalorna i Zetterholms verk byts ut. Materialen tycks för ögat vara brons, marmor och gjutjärn, men är mestadels i frigolit.Det finns inte tid att vänta på de perfekta rollerna för vår teater, tänker jag. Världen förändras nu. För att nå det meningsfulla, för att kunna kommunicera det till andra, måste vi surra fast oss vid rekvisitan. Som Odysseus surras vid masten. Språket är fängelset där själen kan få luft, och berättelsen, är sann därför att den kan bära oss.
Mehregan Meysami visar två vackra cyanotopier, en teknik som uppfanns av en astronom där två sorters järnsalter bestryks på ett underlag som sedan exponeras för solljus. Den ena liknar ett havsdjup i algblomningstider, belyst med ficklampa. Där har tanken svävat ut i rymden, och rinner likt avlidna stjärnor ner i våra munnar. Ovanför projiceras utdrag ur Ehsan Tabaris politiska poesi, och på golvet en uppställd vägg med en filmloop som hänvisar till poetens dikter.
Elina Erikssons målning rymmer också vatten. ”He is just like the water” är helt fantastisk. Tänker Kirkeby, men detta är bättre, mer sensuellt och närvarande. På golvet nedanför ligger en bebis av sten, som håller en svart kattunge i handen framför ansiktet. Det är taktilt och samspelt. Och liksom mycket måleri i utställningen starkt, personligt och utvecklat.
På väggen intill visar Emil Matsson en animerad film. Det ser ut som om månen delats itu, vardera skära vilar på pelare av vatten. Likt trådar som syr ihop de båda hälfterna med hjälp av jordens dragningskraft. I samma sal visar Christine Dahl Helweg-Larsen en installation med ljud, ett slutet system av flödande vatten. Dess rörelser och eventuella tryck, formar glaset som leder det, till en organisk navelsträng.
Slutligen får Afrang Nordlöf Malekians performance ”Keeping up with the Iraniens” publiken att fly vardagen genom dansens drömtillstånd. Och sammantaget är ”Vargtimmen” en alltigenom mäktig avgångsutställning, nog den bästa jag sett på länge. Där naturens materia, med vatten som ”leder konsten” i en mikropolitisk rörelse, sammanfattar dygnets glapp. Den tid på dygnet när demoner synliggör världens rädsla, den som vi ännu inte kan förstå och sätta ord på, men också då när flest barn – och konstverk – föds.
Windy Fur Rundgren
Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 20 maj – 11 juni 2022
