Årets upplaga av Konstfacks vårutställning är curaterad av Emily Fahlén och Asrin Haidari; en utmanande uppgift när 179 studenter från vitt skilda discipliner ska presenteras. När nu skolan även fyller 175 år får dess historia och roll som institution också ta plats i utställningen. Fahlén och Haidari låter studentkollektivet Brown Island agera röd tråd genom utställningen med textbitar ur deras senaste publikation ”Brown Island in the White Sea: A handbook for a Collective Practice”. Brown Island har genom utställningar och skrifter under flera år ifrågasatt Konstfacks institutionaliserade vithet, ett välkommet initiativ som inte borde begränsas till enbart Konstfack utan till resten av den svenska konstscenen.
Samma plats, i vilken de nyutexaminerade eleverna ska leva och verka, kan också tyckas genomsyras av ett alltför stort fokus på konstens monetära värden. Det har årets kreatörer av utställningens visuella koncept, Jennifer Bergkvist och Moa Sundkvist, tagit fasta på med inspiration hämtad från växelkontor runt om i världen. Tillsammans med textstyckena ur Brown Islands manual sänder inramningen för årets vårutställning ett kraftfullt budskap om dagens konstklimat och hur de nyutexaminerade studenterna potentiellt kan förändra saker till det bättre.
Som alltid är det omöjligt att hitta genomgående teman bland så många utställare och uttryck, men vissa strömningar kan ändå skönjas. I Vita Havet arbetar flera konstnärer i gränslandet mellan kropp och plats, mellan den yttre världen och dess inflytande på våra kroppar och sinnen. Emma Dominguez (kandidat i konst) behandlar med fotografi och brevdokumentation de fysiska spår som platser lämnar på våra kroppar i form av ärr och märken. Det handlar även om hur platser påverkar vår psykiska hälsa, våra förutsättningar att leva friska och länge. Dominguez tar sin utgångspunkt i mammans foton och kopior på brev till försäkringskassan. Det är naket och gripande utan att bli nostalgiskt, och blandar på ett naturligt sätt mer generella klassperspektiv med en högst personlig berättelse.
Även Jenny Norberg (kandidat i konst) förhåller sig till specifika platser och bryter ut detaljer ur dem som symboliserar förändring på olika vis. Det är också personligt, men här handlar det snarare om ett sätt att försöka förstå hur man uppfattar och tolkar sin omgivning. Vardagliga ting återskapas i nya material för att på så vis uppfinna nya undersökningsmetoder, nya sätt att samla information och dra slutsatser från den.
Inom textil och keramik bjuder avgångsklasserna på stor talang och ett brett spektrum av uttryck. I deras del i utställningen möts besökaren av Gustaf Helsings (kandidat i textil) ”6 ängsliga mattor”. Färgsprakande, till synes kaosartade vävda verk som vid en närmare anblick erbjuder perspektiv på det monumentala formatets ängslighet. ”6 mattor som tar plats men skäms för det.”
Inom textilområdet sticker även Sunna Hansdóttir (master i textil) ut med installationen ”To Weave for the Sun”. Hansdóttir använder måleri och textilkonst i ett undersökande av måleriets premisser, duken, som ju faktiskt består av textila fibrer. I lager och färgsprakande rutmönster som zoomas ut och in, kombineras måleri och textil mycket stilfullt, och liksom många andra elever inom både fri konst och konsthantverk visar Hansdóttir på att just dessa två dikotomier känns något förtryckande när konstnärliga uttryck ska beskrivas.
Samma kan sägas om Fredda Bergs (kandidat i keramik & glas) ”Clonehenge: Mancave” där fiktiva avbildningar av forntiden som bygger på förutfattade idéer om vad forntid och i förlängningen även historieskrivning ska vara ifrågasätts. Verken anspelar på våra föreställningar om forntida lämningar med ett hälsosamt mått av både humor och allvar.
Filmmediet är populärt inom flera discipliner och ger besökaren chans att möta flera nya talanger. Erik Svetofts (master i visuell kommunikation, översta bilden) kortfilm ”Älgen” tar avstamp i symboler som förmedlar svenskhet. Ett graciöst, dansande älgpar ställs i kontrast till människor och dess grymhet som ofta manifesteras i grupp. Det är melankoliskt och rått, briljant helt enkelt.
I Jasmine Berges (kandidat i grafisk design och illustration) står naturen istället i fokus. Berge intresserar sig för vårt förhållande till naturen och hur vi representerar den, både historiskt och idag. I grunden finns abstraktion med i naturfilmer som är digitalt bearbetade till oigenkännlighet.
I Michael Cedlinds (master i konst) ”En film” låter konstnären bilderna flöda. Vad som började med en studie av Vermeer utvecklades till ett nästa desperat försök att med filmen återge hur vi uppfattar världen; en 60 minuter lång övning i avancerad fenomenologi som suger in betraktaren men som också verkar fungera nästan terapeutiskt för Cedlind själv. Det är extremt lågmält och extremt bra.
Även Linus Höj Krantz (master i konst) blandar en återgivning av samhälleliga fenomen genom att också vända blicken inåt. Samtidigt som Höj Krantz började på Konstfack invigdes Blaiken vindkraftpark mellan Sorsele kommun och Storuman i Västerbotten. Dit har konstnären färdats för att inspireras till storskaliga etsningar som inte bara insinuerar människans åverkan på naturen men också konstnärens egen vilja att dra paralleller mellan vindkraftverket och den egna konstnärliga rollen.
Att skriva om examensutställningar är ett otacksamt jobb. Så många begåvningar och så få ord till ens förfogande. Det enda som finns kvar att skriva nu är därför – gå och se Konstfacks Vårutställning.
Johanna Theander
Konstfacks vårutställning 2019 pågår 16 – 26 maj 2019
Utskriftsvänlig version
