Det böljar som av segel på Lunds konsthall. Carla Zaccagninis teckning löper i väldiga vågor från tak till golv. När utställningen slog upp portarna i september hade ett år gått sedan konstnären klev ombord på det stora segelfartyg som skulle ta henne från Portugal till en ö utanför Brasiliens kust. Hennes utställning ”mahi-mahi-effekten” är till stor del skapad utifrån den månadslånga seglatsen.
Zaccagnini är född 1973 i Buenos Aires, uppväxt i São Paulo och sedan länge bosatt i Malmö. Färden över Atlanten blir ett konstnärligt projekt, fyllt med skarpa observationer, handfast praktik och mångbottnad mening. Själva titeln är hämtad från mahi-mahi-fisken, som tidigt fångas under resan. Inför hennes ögon förlorar den sin starka blå och gula färg när den dras upp ur vattnet, och blir snabbt grå. Hon noterar: ”Så länge den andas lyser den.” Och lämnar åt var och en att tolka symboliken.
Det är inte svårt att läsa in allt från exilens förlust till människans hänsynslösa exploatering av såväl sina medmänniskor som andra livsformer på land och i hav. Och det är inte minst i spåren av det förflutnas upptäcktsresande, kolonisatörer och slavhandlare som Zaccagnini reser. Ett av utställningens starkaste verk består av en rad speglar lutade mot väggen i passagen längs konsthallens innergård.
Texten som skurits ut i ytan vittnar om hur män när de anlände till guldets land, förlorade sitt förnuft, sina värderingar och allt de höll kärt. Hur de blev besatta av den ädla metallen. Speglar byttes mot guld, i de skeva transaktioner som uppstod. Det är en berättelse om hur ting, material, egenskaper och människor värderas. Det är också omöjligt att läsa texten utan att i varje stund konfronteras med sin egen spegelbild.
På ett lågmält raffinerade vis, som är så typiskt för Zaccagnini, görs betraktaren medveten om sin egen roll i kolonialismens historia – och hur dess konsekvenser och maktstrukturer genomsyrar också vår egen tid. Samtidigt är verket ”Todo mi oro por un espejo (Allt mitt guld för en spegel)” rasande läckert visuellt. Genom bokstävernas hålrum i spegelns blanka yta avtecknar sig texten på väggen bakom, som spökrader av ljus.
Att säga att resan är målet doftar sliten klyscha. Låt oss istället som konstnären själv citera den portugisiske författaren João Guimarães Rosa, vars bok Grande Sertão hon läste ombord: ”Det verkliga är varken i avresan eller ankomsten: det avslöjar sig för oss mitt i resan.” För Zaccagninis del uppenbarar sig det verkliga för henne på ett handgripligt sätt. Dels sker det genom de dagboksanteckningar hon skriver, och som återgivna i utställningskatalogen utgör fängslande läsning, fylld av de mest triviala, poetiska, existentiella och kritiska iakttagelser och reflektioner. Dels dokumenterar hon resan på ett mer fysiskt omedelbart vis.
Varje dag under överfarten breder hon ut ett stort tunt tygstycke på skeppet Morgensters däck, lägger sig på knä och gnuggar dess yta med grafit. Frottagetekniken är densamma som surrealisterna använde för att frambesvärja bilder bortom medvetandets kontroll. I Zaccagninis fall utgör grafitens mjuka skiftningar ett direkt avtryck av resans vardag, dess tid och rum. Medan allt runt omkring förändras – hav, vind, väder, erfarenheter och sinnesstämningar – förblir skeppsdäcket konstant. Och likväl förändras teckningen, när dag läggs till dag, med skikt efter skikt. Detta är denna teckning som nu intar hela entrésalens rymd.
Längre in väntar en armada av flaskpost på golvet, där varje tömd butelj rymmer en flotte i miniatyr, gjord av kvistar insamlade i Buenos Aires. I curatorn Jari Maltas text läser jag att traditionen att bygga skepp inuti flaskor uppstod under 1800-talet. De omsorgsfullt utrustade fregatter som mirakulöst tog plats innanför glaset hade sin förebild i de spanska conquistadorernas skepp. Zaccagninis bräckliga flottar triggar dock inte samma förundran inför miniatyrens förtrollade värld. Istället väcker de med sin anspelning på migranters bräckliga farkoster och livsfarliga flyktvägar över haven, en akut känsla av utsatthet.
Jag tycker också mycket om videoinstallationen i den bakre salen, som skildrar några laddade ögonblick på däck. Inför att skeppet ska korsa ekvatorn iklär sig konstnären rollen som lindansare, där spänningen byggs upp i takt med att sekunderna räknas ned.
Det här en utställning som med sitt luftiga anslag och intellektuella spänst visar Lunds konsthall från sin bästa sida. För Carla Zaccagnini vet att skapa en helhet som spänner mellan å ena sidan smärtan och vreden i det förflutnas och nutidens mörker och orättvisor, och å andra sidan konstens skönhet och lekfullhet. I hennes händer går skärpan och djupet hand i hand med en inbjudande lätthet. Det är skickligt gjort.
Carolina Söderholm
Carla Zaccagnini, mahi-mahi-effekten. Lunds konsthall, Mårtenstorget 3, Lund. Pågår 19 september – 29 november 2026
