”Vad skulle Kiefer ha gjort?” Det frågar sig Sara-Vide Ericson i den loggbok från isbrytaren Oden, där hon tillbringade sex veckor som deltagare i polarforskningssekretariatets konstnärsprogram 2025, som nu har blivit en betydande del av katalogen till utställningen Drift, som fyller Liljevalchs+ med ett åttiotal nya verk.

Det är en adekvat fråga, och betraktaren kan tydligt känna att hon ställt den framför utställningens största verk, där Ericson på enorma dukar har fångat sina intensiva intryck av Arktis hisnande vidder. Svaret, som dukarna också serverar, lyder ungefär: gå upp i skala, vräk på med enorma mängder färg och bredda paletten med bladguld och andra metaller.
En annan fråga som sannolikt dyker upp hos många betraktare är; hur hinner hon? Sara-Vide Ericsons genomslag har varit stort de senaste åren. Med bejublade, storskaliga deltaganden i samlingsutställningar och nu senast den nyss avslutade solo-succén Subterranean hunger, som fyllde Norrköpings konstmuseum till bristningsgränsen. Och sannolikt är det just den tanken som fått kritikerna Adam Rosenkvist och Otto Ruin att tillsammans formulera debattinlägget ”Detta blir döden för svensk konst” (Expressen, 14/11 och 19/11). Tillåt mig en utvikning.
Duon Rosenkvist/Ruin påpekar att ett fåtal stora konstnärsnamn upptar alltmer utrymme på landets konsthallar och museer, och exemplifierar med Ericson, Ingela Ihrman, Salad Hilowle och Lap-See Lam som alla synts i otaliga sammanhang de senaste åren. Problemet blir, skriver duon, ett syrefattigt konstliv där varufierade, om än fantastiska konstnärskap hetsas att visa upp ofärdiga verk för att stilla en efterfrågan som inte nödvändigtvis dyker upp igen.
Naturligtvis har duon en poäng. Om ett redan besvärande kommersiellt konstliv kommersialiseras i än högre grad, och om för många utställande aktörer bara räknar besökssiffror, blir det svårare att nå det mångskiftande och spännande konstliv som de allra flesta i alla fall säger sig vilja ha. Eller som Dan Wolgers poängterar i ett förtydligande och idealistiskt svar i samma tidning (EX 16/11) – institutioner ska inte bekräfta framgångar, konstnärer ska inte motsvara förväntningar, bägge parter ska ”låta något inträffa som ingen av dem hade kunnat förutse”.
Dock är det tveksamt om det är just dessa konstnärskap som fått bägaren att slutligen rinna över. Den kommersiella delen av konstvärlden balanserar ju alltid på knivens egg och skär sig allt som oftast i fötterna. Jag har varit verksam som kritiker i drygt två decennier, och lika länge har jag stött på fenomen som fått mig att känna att konsten ohjälpligt försvunnit ner i hyperkapitalismens svalg.

Det har handlat om hypade konstnärsnamn, äcklig auktionshuslycka över rekordpriser, klämkäck dansk interaktionskonst på Moderna, Warhol som livstrött konceptbutik på Artipelag, klåfingriga miljardärer som styrt innehåll, stora konstnärer som solkat sina verk i varumärkessamarbeten, att efter en usel text känna sig som en tandlös konsumentrådgivare för de besuttna, svintråkig offentlig konst och så vidare i en rad som kunde göras nedslående lång.
Nu får det väl för i helvete räcka, har jag tänkt, I’m leaving the table, I’m out of the game. Men innan jag hunnit formulera min eleganta exit har konsten blixtrat till och kommit farande som en kaskadspya från den stora bestens mun, och varje gång har jag lyckligt klafsat runt i det kladdiga regnet som på gott och ont får mig att glömma.
Det innebär förstås inte att frågan om vad som fyller konsthallar saknar relevans, tvärtom måste den ställas om och om igen. Den plåstrar ju i alla fall nödtorftigt om de där sönderskurna fötterna.
Precis som motfrågan som Konstnärens chefredaktör Robert Stasinski lade ut på Facebook (ja, jag är medveten om att jag tangerar den lika eviga debatten om kritikens inavel): ”Den materiella basen som möjliggör kvalitativ konst är ju knappast där, så varför har vi så skyhöga förväntningar på konsten på stora och små konsthallar och museer i landet?” Och som Ulrika Stahre påtalar i Aftonbladet (17/11) hade debattinlägget sett snyggare ut om namnen inte enbart bestått av kvinnor och rasifierade.
Och så då följdfrågan efter denna olyckligt långa utläggning. Syns det i Sara-Vide Ericsons Drift att hon har haft bråttom?
Nej, det skulle jag inte säga. Tvärtom, till och med. Polarexpeditionen ger utställningen en konceptuell ram som känns tajt och dessutom motiverar ett varierat uttryck. De stora verk som är målade i ateljén efter resan är enormt genomarbetade. Och de många små bilder som är producerade på det gungande fartyget får tillsammans ett narrativt driv som motiverar att några av dem i det närmaste kan ses som skisser, medan andra är pregnanta enheter också på egen hand.
Och som nästan alltid besitter Sara-Vide Ericsons måleri en närmast fysiskt påtaglig känsla av ett akut och uppslukande nu. Däremot har flera av Ericsons tidigare utställningar och projekt präglats ännu mer av den höga, expressiva intensitet som bidragit till att göra hennes måleri så brett uppskattat.
Trots att utställningens bilder, i synnerhet i kombination med den tidigare nämnda loggboken, skildrar en djupt personlig resa får utställningen dessutom en karaktär av lockande reklam för polarforskningen i stort. Så var också var fallet då Waldemarsudde för några år sedan visade samlingsutställningen ”Expedition konst”, som samlade ett antal tidigare expeditionskonstnärer.
Det arktiska landskapet lockar alldeles uppenbart fram ett slags blickens omättlighet som är svårartat smittsam. Sol. Hav. Is. Vatten. Allt är bekant, men ändå så tydligt delar av en annan värld.
Sebastian Johans
Sara-Vide Ericson, ”Drift” Liljevalch+, Falkenbergsgatan 3, Stockholm. Pågår 13 november 2026 – 28 februari 2027























