Ett förföriskt ljus tränger fram genom lövverket i Thomas Demands nästan fem meter långa fotoutskrift Clearing från 2003. Bilden är det första som möter mig i Hamburger Bahnhofs nya utställning Next door och jag tar för givet att den är en digital illustration. Något onaturligt rent och slätt präglar såväl växtligheten som kompositionen.
Snart förstår jag att den putsade ytan är resultatet av Demands säregna process, där modeller i papper, ofta i naturlig skala, byggs för att fotograferas och sedan brännas. I det här fallet fanns den mödosamt sammanställda förlagan (270 000 löv!) en gång mycket nära den plats där dess avbild nu finns att betrakta. Den klistrades ihop i ett ateljékollektiv som från 2001 till 2012 huserade bara ett stenkast från Hamburger Bahnhof. Thomas Demand, Tacita Dean, Olafur Eliasson, Henrik Håkansson och Tomás Saraceno delade då en magasinsbyggnad liknande den som utgör museets bakre del, den så kallade Reickenhallen.
Ateljékvintetten återförenas nu i en utställning somdomineras av öppna frågor om närhet, släktskap och samexistens. Det tidiga 2000-talets Berlin, med dess odefinierade mellanrum och billiga hyror, finns hela tiden närvarande som en fond, och flera gånger utvidgas dessutom begreppet plats bortom tiden och rummets konventionella ramar.

Demands avfotograferade kartongscenografier är ett bra exempel på det senare. De efterliknar ofta kreativa miljöer där nya världar skapas. Space simulator (2003) föreställer ett NASA-laboratorium där livet i rymden härmas, och Atelier (2014) visar Henri Matisses ateljé när han efter en tids sjukdom gett upp måleriet för att börja arbeta med collage.
Bilderna hänger i två paviljongsstrukturer som byggts likt jättelika flyttbara trälådor, nonchalant uppställda på några träbitar så att de inte nuddar mark. En provisorisk estetik som är analog med de föränderliga och förgängliga pappersmiljöerna.

Med tanke på den rumsliga förankringen känns det naturligt att Next door börjar med Demands verk. Lika organiskt placerad, i slutet av utställningen, är Tacita Deans Hand on (2026), gjord i samarbete med Bruce Nauman. På den fristående vägg där 35 mm-filmen projiceras ser man Nauman gå mot kameran för att täppa för sitt eget handavtryck, vilket använts för att maskera själva linsen. Handsiluetten omgärdas av en rödskimrande solnedgång i New Mexico. Av betydelse för verket är att man i rummet intill kan besöka Naumans permanent utställda korridor Room with my soul left out, room that does not care (1984).
Dean arbetar relativt genomgående med analoga mediers förmåga att skildra det som vi människor kan, och inte kan, se och känna. Hon liknar i det avseendet Nauman, som i det skulpturala såväl som det performativa utgår från kroppens gränser och förmågor. Båda skruvar ner förväntningarna på att konsten ska utveckla nya sätt att förföra och, i mental bemärkelse, transportera betraktaren, och låter istället eftertänksam uppmärksamhet och en mer kvalitativ närvarokänslo frodas.

Det är nu inte så lätt att etablera en kontemplativ aura som samtidigt inte är förutsägbar. Hand on fungerar för att verket relaterar till platsen och en kollega, med lika delar passion och humor. Man kan i sammanhanget jämföra med Olafur Eliassons ganska intetsägande bidrag till grannåterträffen, Your psychoacoustic light ensemble (2024), en installation gjord av speglar som spelar upp ljud och ljus samtidigt. Det blir stämningsfullt när aluminiumreflektorerna kastar vibrerande reflexfigurer mot väggen i den nedtonade belysningen, men också ganska slutet och kontextlöst.
En slags antites till Deans och Eliassons fenomenologiskt inriktade œuvre utgörs av Tomás Saracenos installationer. Det var när de gula lamporna i ateljén på Invalidenstrasse av en slump drog till sig olika kryp som Saracenos – ännu ej sinande – intresse för spindlars varseblivning och världsbyggande tog vid. I Next door visas bland annat 14 billions (working title) från 2010 som består av kopia av ett svarta änkan-nät i skala 1:17, och Hybrid solitary semi-social solitary… (2025), i vilket några åttabeniga vänner med sitt naturliga habitat i Berlin har låtits spinna en imponerande väv i ett terrarium.
Det finns naturligtvis en poäng med att uppmärksamma den storslagna ingenjörskunskap som andra organismer besitter, men jag har alltid haft svårt att förstå hypen kring Saracenos vetenskapligt dissekerande och deskriptiva estetik. Den utmanar varken min iakttagelseförmåga eller min relation till andra livsformer.
Till skillnad från Saraceno maximerar Helsingborgs-ättlingen Henrik Håkansson ofta de existentiella dimensionerna i sina naturstudier. Han har tidigare, bland annat i The end från 2011, filmat och dramatiserat en flugas livscykel och i nyproducerade The passage riktar han en ömsint blick mot en apollofjäril som flyger genom en plexiglascylinder. Insekten hittades och fångades på Fårö, där konstnären tillbringade sin barndoms somrar. Fyra transparenta LCD-skärmar återger den rara Parnassius apollos grandiosa take off i flimrande knivskarp slowmotion. I mitten hänger det genomskinliga plaströret som fångar upp reflektionerna av det rituella ögonblicket.
The passage är väldigt konkret i sin närgångenhet, men omgärdas ändå av ett skimmer av mystik. Apollo var en mäktig gud med makt över välståndet och kultur men också sjukdom, och vid ett tillfälle tvingades han leva förklädd till människa på jorden. Den teknik som används, höghastighetskameran, för också tankarna till det tidiga fotografiets utveckling – Muybridges galopperande häst – som paradoxalt nog gjorde massorna osäkra på vad som egentligen var möjligt att se.
Filosofen Emmanuel Levinas beskrev en gång mötet med den andre som ett möte med det obeskrivbara, och ansiktet som en portal mot det vi inte kan veta. För att bibehålla ödmjukheten inför andras liv måste vi förstå att vi inte kan förstå dem. Jag tänker på denna existentiella grannsämja när jag betraktar Håkanssons Apollo, som jag kommer alldeles nära, men som förblir mig gudomligt främmande.
Silver Carlsson
”Next door”, Hamburger Bahnhof, Invalidenstrasse 50, Berlin. Pågår 9 oktober 2026 – 27 juni 2027





















