Det tar orimligt lång tid att formulera den här texten. Orden gör motstånd. Som om själva skrivandet var ett uttryck för oviljan att bli klar och behöva lämna den konst som vill att man dröjer. Verken väcker minnen. Eller ”en igenkänning” kanske? De råa materialen utstrålar den sortens skönhet som inte alla är bekväma med. Upphittade föremål, metallrör, tågräls, lantbruksredskap … Det finns inget insmickrande här, bara en naken sanning i en asketisk form. Avskalat och poetiskt. Spartanskt vackert – i brist på ett bättre uttryck. Det är arte poveras och minimalismens triumf över futtigheter.
Och mitt i det Afrodite – kärlekens, skönhetens och begärets gudinna, känsligt gestaltad som om hon var pånyttfödd på papper. Fast nu inte ur havets skum utan snarare ur moln av aska. Det skira, ömtåliga och mjuka är här en kontrapunkt mot det hårda, bestämda och bergfasta. En kedja slingrar sig runt ett amorft moln i teckningen Heart. Ska den skydda eller fängsla? Eller bara förhindra ett känsloläckage?
När solstrålar letar sig in i gallerirummen skapar de allting på nytt. Skuggor och solkatter formar rörliga mönster. Hjärtat slår inuti länkar av stål. Verken andas och lever.
Att den polske konstnären Mirosław Bałka inte har haft någon större separatutställning i Sverige är ett mysterium. Han är känd här för Estoniamonumentet intill Galärvarvskyrkogården på Djurgården, Concrete and Leaves i Umedalens skulpturpark och Play-Pit i Wanås Konst.
Nästan trettio år efter den senaste utställningen i Sverige visas Bałkas nya serie på Galerie Nordenhake. Fyra nya skulpturer och två storskaliga teckningar förmedlar tillsammans den energi som kännetecknar Bałkas konst. Den existentiella undertonen genomsyrar allt.
Den avsiktligt kursiverade titeln BEING vägleder in i utställningen. Även språket i sig är Bałkas material. Tankar springer åt olika håll. ”To be, or not to be” … Hamlets öppningsmonolog i tredje akten är bara ett av oräkneliga litterära spår till Bałkas skapande. I närheten av hans konst hör man viskningar av Samuel Beckett, Bruno Schulz och Paul Celan. De elegiska stråken speglar traumat från Förintelsen och andra världskriget. Men det handlar lika mycket om nuet som om platser och minnen.
Två parallella rostiga rälsar lutar sig mot en vägg som brutna ben på en väldig kropp. Eller en påminnelse om de godståg som förflyttade miljontals människor till nazistiska koncentrationsläger?
En grönmålad stålstolpe tillsammans med sin betongfot är här en grotesk version av det döda trädet där vagabonderna Vladimir och Estragon upprepar sitt tragiska omkväde till uppskjutandets och likgiltighetens lov: ”Vi gör det i morgon. Om inte Godot kommer.”
En skulptur av svetsade rörsektioner i varierande dimensioner står ensam i galleriets innersta rum. Lika lång som Bałka själv blir verket ett vidunderligt självporträtt. Eller en metafor för ett människoliv? De ihåliga behållarna har tömts och ska fyllas på nytt. Som ett kretslopp av vinster och förluster.
Bałkas konstnärliga språk är en allians mellan motsatser. Det robusta och det ömsinta, det monumentala och det intima är tätt sammanflätade här. Som hos Beckett är livet i Bałkas konst ett ögonblick mellan födelsen och döden. Utställningen på Nordenhake är en liten pärla där det storslagna manifesteras i sin tysthet genom några få verk. Det är personligt, lågmält och självständigt. Och besynnerligt drabbande.
Joanna Persman
Mirosław Bałka, BEING, Galerie Nordenhake, Lützengatan 1, Stockholm. Pågår 1 oktober – 8 november 2026
