Åsynen av en buffé brukar göra mig mätt innan jag hinner få i mig något av det som bjuds. En examensutställning kan ha samma inverkan, det gäller att ta det lugnt, låta det ta tid och vila mellan varven. I färgfabrikens takvåning strömmar ljuset in genom taket och från fönstren flödar intryck in i form av vatten och ett industriområde i förändring. Och bland verken från Konstfacks master i konst tycker jag mig möta en samtid stadd i förvandling. En sönderfallande omvärld som kräver sätt att göra den hel igen.
Arbetsprocessen blottas i objekten – som i mötet mellan trädets inneboende skönhet och stålstängers brutal-eleganta inblandning, i Jordana Loebs skulpturer. Eller i Zander Vinds onda blommor som bildats i förening med själens hoplappning. De ömtåligt delikata orkidéerna stagas upp av vad som funnits till hands, plexiglas, gips och tid. Här finns också Leo Porramet Jittaksas funna objekt som har fogats ihop och förvandlats till (mar)drömmar av papier-maché och akrylfärg. Matilda Söderbergs tygskulpturer är uppstoppade fragment, ett slags mjuka lämningar med instoppade rör som förbinder det yttre med det inre.
Mängden uttryck i video, ljud, måleri, skulptur och rena konceptalster mångdubblar antalet intryck och tolkningar, även om verken hängda på väggen kanske borde ha placerats i ett eget rum. I sin lågmäldhet hamnar Aurea Tanttu, LA Kroll, Josefina Anjou, Amalie Götz och Lydia Ericsson Wärn lite i periferin av utställningens spretiga natur. Det kan också vara jag som får svårt att växla mellan olika sätt att se.
I Krizia Zuritas videoverk Fitting in filmas omgivningen genom ett utrivet hål i ett papper och jag föreställer mig att varje människa gör just detta, betraktar omvärlden ur sitt alldeles egna titthål. Jag tänker på att min upplevelse av mötet mellan vatten och omvärld utanför fönstren följer mig genom utställningen och manifesterar sig i flera av verken. Att en sammanhållande tematik också kan uppstå i de underströmmar som varken kan kontrolleras av konstnärerna eller betraktaren.
Jaime Gilroy Barretts ljudverk Unearthing: The Meander of the Black Water ljuder i trappan och kopplar passande ihop de två utställningsplanen. Jag möter därefter en installation av Ameena Alali som består av videofilmer och ett svart transparent tyg som är draperat runt och över en av skärmarna. En hand placerar pappersbåtar i ett mörkt vatten, filmade uppifrån bildar de ett mönster. En kropp sänker sig ned bland de små skeppen. En berättarröst talar om svårigheten att återvända till vatten när någon har drunknat där. Om breven hon skriver, viker ihop och skickar iväg över det hav som knappt märkbart, men mycket drabbande skiftar i betydelse mellan liv och död, hopp och förtvivlan.
I rummet intill hänger en gigantiskt tabell med siffror i guld, en noggrann studie över en begränsad mängd vätska som druckits och sedan kissats ut under tid. Heidi Edström undersöker vattnets/vätskornas livsnödvändiga och repetitiva kretslopp – hot och räddning på samma gång. I David Danells finstämda videoverk finns ett svart animerat hav som gränsar till en målning av Edward Hopper – som i sin tur vävs samman med den korsning där filmens protagonist, countrysångaren Luke Bell mötte sin död.
Utställningen är noggrant och väl utförd, intentionerna känns tydliga. Världen avläses med hjälp av kroppen, jaget eller andras historia. Idéerna bakom verken intar mer än en position, men att få ihop något som gått sönder är en återkommande föresats. Här undersöks platser och tillstånd som gränsar till ett flöde av mörka drifter och död. Nedslag från en urspårad värld med oviss framtid.
Emma Warg
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, Stockholm. Pågår 16 – 24 maj 2024
