När jag ser tillbaka på året som gått är det framför allt ett antal starka separatutställningar jag minns. Undantaget utgörs av Okwui Enwezors mörka huvudutställning på Venedigbiennalen, ”All the World´s Futures”. Ur ett angeläget myller av konkurrerande konstverk steg en sammansatt bild av dagens situation fram. Världen mötte sig själv i Venedig.
2015 började storartat med Moderna Museets imponerande retrospektiv över Louise Bourgeois. Den labyrintiska och väl fungerande utställningsarkitekturen ledde besökarna runt bland ett lyhört och varierat urval av verk i skilda format och tekniker. Bourgeois materiella medvetenhet och kreativa envetenhet blev tydliga genom abstrakta och figurativa kroppsformer i sten, metall, textil och – inte minst – en rad oemotståndliga verk på papper. Flera sena verkgrupper kretsade kring tidens obevekliga förlopp, i en utställning som strålade av ömhet och besatthet.
Konsthallen HangarBicocca i Milano ligger i en före detta flygplanshall och har enorma utställningsytor. Under våren och sommaren visades där en överväldigande utställning med verk av den i förtid bortgångne spanske skulptören Juan Muñoz. Även Muñoz arbetade med kroppar, enskilda eller i grupp, som diskret samtalar med sig själva. Buktalardockor var återkommande gestalter i Muñoz säregna bildvärld, som utforskade illusion, perception och mentala stillestånd. Huvudnumret på HangarBicocca var den väldiga installationen ”Double Bind”, som Muñoz ursprungligen gjorde till Turbinhallen på Tate Modern 2001, och som rekonstruerades i Milano. Besökaren går omkring i ett underjordiskt garage med hissar som far mellan olika våningsplan, och där mångfaldigade versioner av samma figur hukar i mezzaninerna. Juan Muñoz konst förblir outgrundlig, men på pricken.
På Tate Modern i London visades en efterlängtad retrospektiv med Agnes Martins magnetiska och enigmatiska måleri (till vänster). I en sällsynt vacker och balanserad hängning framträdde bilder som, trots att de består av tunna blyertslinjer och eteriska färgslöjor, tycktes gjorda enbart av ljus och luft. Och som just genom sin reducering har så stor verkan. Agnes Martins målningar uttrycker en outtröttlig strävan efter en sorts mänsklig perfektion, och redovisar både sin avgränsning och sin gränslöshet.
Likt majestätiska dimmoln av ett mer anspråkslöst slag, framstod den amerikanske målaren John Zuriers verk, som under försommaren introducerades av Galerie Nordenhake i Stockholm (till höger). Zuriers känsligt avvägda målningar innehåller samtidigt en rumslig obestämdhet och en monokrom påtaglighet. Hans atmosfäriska färglager söker efter en precision i det tillfälliga. Blottlagda eller omålade partier är typiskt för Zuriers avvaktande uttryck; han skrapar bort färg och spänner om dukarna, och spåren av dessa handlingar bildar stommen som bilden ikläder sig. John Zuriers styrka ligger i att tillvarata nyanser av det som ännu inte gestaltats.
Joan Jonas var i år aktuell både i den amerikanska paviljongen på Venedigbiennalen och i en stor utställning på Malmö konsthall – den senare ursprungligen visad på HangarBicocca. Jonas myllrande totalinstallation ”Light Time Tales” (pågår till den 10 januari 2016) består av video, objekt och teckningar, som är tätt sammanlänkade i en associativ, lekfull och till synes outtömlig kedja av berättelser. Konsten och livet är ständigt närvarande och parallella storheter genom Jonas konstnärskap, alltifrån 1960-talets direkta videos av olika performance till hennes alltmer storskaliga installationer. Utställningen i Malmö är häpnadsväckande i sin fantasirikedom och förstärker intrycket av Joan Jonas som en av samtidens mest intressanta konstnärer.
Under den mörkaste december på länge ställde Ann Edholm ut nya målningar på Galerie Nordenhake i Stockholm. Här fanns både hennes typiska piggar och stora utbredande mörka fält av oljefärg. Både en kraftfull pregnans som vi känner igen – och en ny frenesi. Den utgick från en kvartett mindre målningar, ”Oswiecim II” (2015, till höger), där titeln är hämtad från det polska namnet på Auschwitz. Målningarna utgör början på en geometrisk limbo som bryter upp Edholms annars så strikta formspråk. Likt ett musikaliskt crescendo inleds en hetsande kantring där bildplanen frigörs och vrider sig på duken (allra överst). Hennes visuella varningsklockor innebär en nytändning som träffar rätt i vår tid. Ann Edholm liknar Louise Bourgeois i förmågan att samla världen i en form.
Magnus Bons
