Den retrospektiva utställningen med Agnes Martins konst på Tate Modern är stor men inte överväldigande. Målningarnas genomgående överensstämmelser när det gäller format, färgton och formspråk skapar en intim och koncentrerad upplevelse, och gör utställningen till ett utsökt tillfälle att reflektera över ett av 1900-talets mest särpräglade konstnärskap. Den i huvudsak kronologiska hängningen ger intryck av att vi får följa konstnärens ”utveckling”, när det i Martins fall i själva verket handlar om en fördjupande behandling av det konstnärliga uttrycket. Och om en förfining av de tekniska redskapen. Redan i utställningens inledande rum, med verk gjorda runt 1960, blir det tydligt att Martins hela spektrum finns där från början: linjen, rutnätet, den nedtonade färgskalan, det kvadratiska formatet, den ständiga repetitionen av formdelar. Martins konst handlar inte om att söka efter möjliga förändringar i uttrycket, utan avser istället att ta reda på vad gestaltningen i sig betyder.
Eller kanske inte ens det? Lika mycket rör det sig om att komma bort från alla etablerade begrepp när det gäller tolkning, och istället tillåta sig att sjunka in i målningen och känna dess närvaro. Har inte Martins hela konstnärskap mer karaktären av att etablera ett livsrum, en frizon, en hemvist? En plats som är undandragen från – men samtidigt löper parallellt – med verkligheten, och som fastställer sina egna regler. Där bildens behov, materialets överensstämmelse med den, och konstnärens reaktion på sina egna avtryck etablerar de nödvändiga åtgärderna?
Martin betonade vikten av att ha sinnet öppet för inspirationens kraft. Bilder steg upp inom henne och hon var tvungen att fästa dem på duken exakt så som hon erfarit dem inom sig. Det kunde ta flera dukar innan målningen överensstämde med hennes inre bild av den. Och de som inte höll måttet förstörde hon. I en intervju från Youtube beskriver Martin att hon lärt sig att skjuta alla tankar åt sidan när hon målade – särskilt dem som rörde det egna jaget – och istället lägga all koncentration på utförandet. Ett förhållningssätt som logiskt följer resonemanget om att bilderna kom till henne färdiga, kompletta.
En anledning, som antagligen är avgörande, till att Martins konst är så övertygande är det till synes helt självklara förhållningssättet mellan färgen och underlaget, mellan bilden och duken. Martins verk har en utpräglad materiell sensitivitet och framstår som en sammansmältning mellan gest och material, mellan målning och andning. Målningarna består nästan enbart av blyertslinjer dragna för hand och stora ytor av färgskikt som pulserar av klara nyanser av blått, rött och rosa. Eller i dovare grå toner. Martins särpräglade färgskala skapar påtagliga visuella effekter, och när man som här i utställningen har möjlighet att betrakta en stor mängd målningar sida vid sida, blir intrycket närmast hänförande. De samtidigt stegrade och utspädda färgtonerna upplevs som självlysande. Som om Martins målningar innehåller rent ljus.
Kanske närmar sig bildernas strama konstruktion av linjer en ordning som kan liknas vid rytmen i ett musikstycke? De återkommande intervallerna av streck, band och fält uppträder efter en egen logik, och skapar en utbredning som samtidigt är fast och flytande. Medan blicken vandrar över dukens yta, och jag rör mig fram och tillbaka inför objektet på väggen, upplöser sig bilden. Eller blir mer precis beroende på avståndet. Under betraktandet av målningarna synliggörs deras ofrånkomliga oregelbundenheter som uppstår genom variationer i handens tryck. Martins arbetsmetod gav henne utrymme för avvikelser och skapade en förföriskt anslående och mycket mänsklig perfektion. Hennes målningar utgör ett slags reflektionsytor som rör sig mellan avgränsning och frihet, reduktion och oändlighet.
Adress: Bankside, London
Utställningen pågår under perioden 3/6 – 11/10
Magnus Bons (text), Tate Modern/MoMA (foto)
