I Katarina Anderssons målning ”Piren (Nära det avlägsna) II” framträder geometriska, rektangulära former i dämpade och lätt transparenta färger i ett svagt dis. De står samlade i centrum mot en blåaktig grund liksom ett abstrakt stilleben. Eller som titeln föreslår, minnet av en pir vid havet, kanske i gryningen innan dimmorna skingrats. Hos Katarina Andersson är allt reducerat till en geometri där tingen befriats från tillfälliga individuella kännetecken och återspeglar ett slags platonsk formvärld. Tillhör också diset en sådan urbild?
Jag tänker på Goethes färglära där dis och töcken utnämns till färgernas själva urfenomen; hur färgerna uppstår och varierar allt efter tätheten i det töcken som solens vita ljus passerar, till exempel i gryningen, middagssolen och solnedgången.
Jag vet inte om Goethes teorier har haft någon betydelse för Katarina Andersson men utan tvivel söker hon genom reduktion filtrera fram både bildens och seendets urfenomen. Hennes måleri ställer sig därmed utanför den brusande samtiden, liksom de ortodoxa ikonerna står utanför tiden – fast också ett sådant steg innebär naturligtvis ett samtal med samtiden.
Katarina Andersson använder samma äggoljetempera som ikonmålarna i ett subtilt och omsorgsfullt skiktmåleri. Men till skillnad från dem avstår hon från figurativt berättande: hon är på så sätt både ikonoklast och ikonodul. Inga religiösa gestalter materialiseras, bara dukens tydliga textur, och berättelsens rörelse består av gestaltpsykologiska händelser: hur plangeometriska ytor kan förvandlas från det platta till det kubiska eller hur färger genomgår metamorfoser i töcknet. Och samtidigt andas bilderna en återhållen psykologisk dramatik som bygger på spelet mellan närhet och avstånd.
Katarina Andersons målningar inbjuder, liksom ikoner eller Tantra-bilder, till ett meditativt betraktande utan sidoblickar mot världen omkring. Så betraktar vi också till exempel Morandi eller Rothko. Och Katarina Anderssons svit ”Pir I-III” kan jag se som ett slags stilleben besläktade med Morandis, både i sin stämning och meditativa betraktelsesätt. Också hos Morandi omges de stiliserade tingen ofta av ett dis, ett slags varats urämne som ibland upplöser de fasta föremålen (och ett liknande dis hittar vi i några av Hammershöjs interiörer – som råkar vara kongeniala med rummen i Fullersta gård). Betraktarens kontemplativa koncentration framkallas starkast i de lite mindre formaten, utställningens två större målningar får inte riktigt samma gravitationskraft.
Katarina Anderssons estetiska hållning är rigoröst konsekvent utan några utvikningar. Hon låter inga revor, ingen slump rubba hennes väg. Hon tillhör de målare – jag har nämnt några här – som egentligen hela tiden varierar samma målning (likt en del författare som skriver på samma bok) och där varje målning är en syntes av alla de andra.
Peter Cornell
Foto: Fullersta Gård, Fullersta Gårdsväg 18, Huddinge. Utställningen “Skäl” pågår 8 oktober – 4 december 2016
