Chattroulett är ett enkel men revolutionerade sätt att träffa andra människor på, koppla bara upp dig med en webbkamera och låt en dator slumpa fram någon att prata med. Kanske hittar du en trevlig vän från ett annat land, en pervers gubbe som sitter och runkar framför sin dator eller någon som hänger och dinglar i en snara i en anonym lägenhet. Det senare är ingen rolig upplevelse att råka ut för, helt enkelt ”No fun” som konstnären Franco Mattes kallar sitt verk. Under några timmar hängde Franco i en snara framför webbkameran och spelade samtidigt in reaktionerna från besökare som slumpmässigt kopplades upp av tjänsten Chattroulett till webbkameran i hans lägenhet. Ett grymt och smaklöst socialt experiment verkar det som, men bara en av alla de tusen som såg Franco dingla från taket ringde efter polisen, vilket kanske säger något om vår misstro och skepsis mot det vi ser på nätet och vårt förhållande till döden och livet i den digitala sfären.
Döden på nätet är ett märkligt fenomen som diskuteras allt mer. Vad händer egentligen med vårt digitala liv efter vår död? Vem vårdar våra minnen, foton och profiler när vi är borta? Kommer det att finnas virtuella kyrkogårdar och vem förvaltar dem i så fall? Nätets sociala medier slukar allt mer av vår tid och våra liv, och för den som funderar på att dra ut nätverkssladden för gott och börja umgås med sin familj på riktigt finns det olika tjänster som erbjuder sociala självmord på nätet. ”Web 2.0 Suicide Machine” raderar t.ex. alla dina konton på Facebook, MySpace och Twitter och med hjälp av ”Facebook Seppukoo” dödar du din sociala profil på Facebook och får sedan en minnessida som dina vänner kan besöka. Det är kanske inte så underligt att folk är skeptiska när de ser en person hänga från taket från en anonym webkamera på nätet? Gränsen mellan liv och död, verklighet och illusion är svävande och otydlig i vår digitala verklighet. Vi befinner oss i en psudeoverklighet där vi skapar profiler, avatare och alias på nätet som födds, raderas och försvinner från den ena dagen till den andra. I dataspel och virtuella världar dör och återuppstår vi gång på gång utan att behöva reflektera över dödens slutgiltiga tankestreck.
Eva and Franco Mattes, som i vanliga fall brukar återfinnas under artistnamnet 0100101110101101.ORG, har även tidigare rört sig i gränslandet mellan fiktiv och verklig död. 1998 skapade man en fiktiv konstnär som arbetade med splatter-skulpturer och som när han blivit känd tog livet av sig för att sedan återuppstå som en kultfigur för underground konsten. ”No fun” är en fortsättning på samma tema. Den mediala och nu även webbsociala sammanblandningen av fiktion och fakta formar vår verklighetsuppfattning och vi måste hela tiden ta ställning till hur verklig verkligheten är som vi upplever. Kanske är det som Franco säger: att eftersom vi lever online borde vi också vänja oss vid att dö online. Man kan ju alltid hoppas att döden på nätet får behålla sin värdighet och inte förvandlas till något voyeuristisk sensationsspektakel för allmänheten.
Länk: http://www.0100101110101101.org/home/nofun/ (OBS! Starkt material)
Mathias Jansson (text), Franco Mattes (foto)
