I Hilma af Klints bildvärld är allt energi. Allt är i rörelse och i ständig förändring. På väg mot högre utvecklingsplan. Och samtidigt är där blickstilla – som om de schematiska och färggrant lysande tecknen och formerna redan hittat sina definitiva positioner. Af Klints lika fascinerande som hermetiska målningar myllrar av händelser och detaljer, men präglas också av ett extatiskt lugn. Av en sorts utdragen stiltje. Det finns ett dröjande inslag i målningarna, samtidigt som hennes vidöppna bildlandskap vill visualisera en storstilad ankomst av ny kunskap.
Af Klint tänkte sig ju att bilderna visar fram tidigare dolda skikt av verkligheten. Att de visualiserar något som finns men som egentligen inte går att gestalta. Och som det krävs övning och koncentration för att överhuvudtaget kunna uppfatta närvaron av. Målningarnas vision är vanligtvis osynlig för ögat, men af Klint gavs tillträde till den genom sin mediala förmåga.
Hon tänkte så, att bilderna kom till henne. Att hon enbart var ett verktyg som målningarnas motiv strömmade genom. Att hon själv var omedveten och ovetande om deras funktion och betydelse när hon målade dem.
När jag ser verk av Hilma af Klint blir jag alltid lite förvirrad och osäker på hur jag ska förhålla mig till allt detta? Hur jag som betraktare ska uppfatta hennes tankevärld och vilken inställning jag ska ha till symbolerna i den andliga och eteriska bildvärlden? Och samtidigt inser jag att min upplevelse äger rum omedelbart och oberoende av allt detta. Jag behöver inte bestämma mig för om jag tror på verkens påståenden eller inte, jag har nog av att bara ta in dem.
Men bilderna är ju så övertygande…
Sedan Moderna museets förra utställning med Hilma af Klint i Stockholm 2013, har hennes verk varit på en succéartad turné i olika utställningar jorden runt. Och setts av miljontals människor. Världen har verkligen fått upp ögonen för hennes säregna – och tidiga – abstrakta bildskapande. Eller hur var det nu med just skapandet? Inom konstvärlden går meningarna något isär kring hur man ska se på af Klints produktion. Är den medial eller medveten?
I katalogen till utställningen på Guggenheim-museet i New York 2018 konstaterar den ansedda teoretikern och experten på abstrakt konst Briony Fer, att det är nödvändigt att kritiskt distansera sig till af Klints ockulta mystik. Att endast fokusera på den symboliska betydelsen av hennes bilder leder oundvikligen tolkningen av dem in i en återvändsgränd. Fer menar också att af Klint arbetade i en vid tiden välkänd och utbredd ockult bildtradition, mer än hon skapade nya universella bilder.
I Moderna museet Malmös coronafördröjda utställning intar curator Iris Müller-Westermann en något annan position. Bara genom titeln förstår man var fokuset ligger. ”Hilma af Klint. Konstnär, forskare, medium” lägger vikt vid alla tre aspekterna av konstnärskapet. Och det är väl en rimlig inställning. Det vore konstigt om man inte alls tog upp hennes mediala mottaglighet i utställningen. Liksom det är logiskt att man betonar hennes utforskande av ett abstrakt bildspråk. Ändå känns det märkligt att utställningskatalogen tar förhållandevis stora hänsyn till andeskådandet, utan att direkt ifrågasätta det. Kanske är det underförstått att af Klints material och verksamhet inte handlar om yttre realiteter utan om en inre uppfattning av verkligheten? Inte om fakta utan om drömbilder.
Den stora behållningen med utställningen är den konsekventa presentationen. Det blir mycket tydligt hur medvetet af Klint hela tiden arbetade i serier. Betraktaren innesluts i och omringas av heltäckande bildväggar i en tät och mycket vacker hängning som upptar hela museet. Och som leder besökaren på en fascinerande vandring genom hennes olika verksgrupper. Från de inledande sviterna ”Eros”, ”Sjustjärnan” och huvudgruppen ”De tio största” i den väldiga turbinhallen, till avslutningen med ”Svanen”, ”Duvan” och ”Altarbilderna” på övre planet. Däremellan visas andra serier, och i den sista salen en stor mängd mindre verk på papper.
Det mesta känns igen, trots att 70 av de 230 verken aldrig ska ha varit visade tidigare. Men med tanke på att af Klint lämnade efter sig över 1000 verk finns det mer att upptäcka. Frågan är väl om det är hennes ”bästa” eller mest ”unika” verk som visats hittills, och att resten mer eller mindre är variationer på samma tema?
Den avslutande ”forskarsalen” är intressant och belysande för af Klints arbetsprocess. Den visar att hon reflekterade kring sina bilder i efterhand, hon närstuderade dem och tycks verkligen velat se vad hon gjort. Något jag inte tror har visats tidigare är de så kallade ”Blå böckerna”, en samling anteckningsböcker som det går att bläddra digitalt i. Det är ett slags portabla utställningar som presenterar af Klints arbeten i miniversioner. Hon verkar ha varit en utpräglat pragmatisk natur och använder här fotografi kombinerat med akvarell för att så tydligt som möjligt förmedla målningarnas detaljer och inre förhållanden. Målning till vänster, och fotografi till höger på uppslagen.
Vad är egentligen hennes syfte med detta? Ville hon kunna visa andra vad hon gjort? Eller var det ett sätt att gå tillbaka och återigen erfara hur målningarna är uppbyggda? Mina samtida ögon tänker på Cecilia Edefalks lekfulla experimenterande med tekniker där motivet vandrar från måleri till fotografi – och tillbaka.
Sammantaget är utställningen i Malmö ett välkommet återbesök. Det framstår som en gåta att en enda människa inom sig kan bära på en bildskatt av den här imponerande storleken. Och förmår gestalta den med en sådan häpnadsväckande kreativ innovation och lätthet som Hilma af Klint gjort. Det är hisnande att närma sig hennes formsäkra och skruvade bildlogik.
Magnus Bons
Moderna museet Malmö, Ola Billgrens plats 2-4, Malmö. Utställningen pågår 16 juni – 27 september 2020
