På Marabouparkens senaste utställning ”Hembyg(g)d” utforskas de både termerna hembyggd och hembygd där orden både syftar till en kreativ anda och autenticitet men också till den plats som direkt omger hemmet, den plats vi härstammar från. Utställningen innehåller en rad olika projekt som sträcker sig mellan typiska konstuttryck till mer konkreta, sociala initiativ som Kristin Bergendals ”Park Lek” från 2012 (nedre bilden). Detta projekt kan kanske bäst beskrivas som ett socialt projekt för människor i Hallonbergen och Ör för att uttrycka sina åsikter och tankar kring de ombyggnader som inom en snar framtid kommer att äga rum i deras egen hembygd. I ett vardagsrum, uppbyggt med ägodelar från de deltagande i projektet kan man titta på filmer där de olika deltagarna reflekterar kring sin hemmiljö och sin hembygd. Även om ”Park Lek” känns som ett typiskt projekt på ett kommunhus eller stadsbyggnadskontor snarare än en konsthall så skapar den oväntade kontexten som konsthallen erbjuder nya infallsvinklar till projektet.
På Maraboubarken blir jag kanske mest tagen av Catti Brandelius videoverk ”Förortsindianen” från 2012 (övre bilden). Här sitter jag i den svarta kuben med öppen mun och absorberas av den specifika känsla som varje kvinna upplevt en eller flera gånger i sitt liv, rädslan. I Brandelius verk blir en kvinna på väg hem genom en mörk förort medveten om en man med luva som går bakom henne. Hon kämpar med sin rädsla, får inte låta den synas, får inte vända sig om eller springa. Narrativet är hennes tankar, kaotiska men samtidigt samlade och konkreta, bara gå, titta inte bakåt. Till slut smälter hon in i mörkret i ett buskage och mannen som följt efter henne, hans intentioner är inte uttalade, försvinner förbi. Inne i buskaget förvandlas hon till förortsindianen. En varelse som lever i det dolda, som inte syns eller hörs men som vakar över förorten som en skyddande ande. I slutet av filmen får hon sällskap av ännu en rädd kvinna, och även hon förvandlas till en osynlig indian. Nog är det inte bara jag, utan de flesta kvinnor som kan känna sig träffade av denna film. Hur rädslan kryper fram längsmed ryggraden på väg hem sent från tunnelbanan. Men också hur rädslan inte får erkännas. Springer jag eller vänder mig om så erkänner jag inte bara för mig själv utan även för omvärlden att jag är rädd. I Catti Brandelius verk släpper kvinnorna sin rädsla men betalar ett högt pris då de måste anta en annan persona, för är de kvinnor måste de vara rädda. De marginaliseras till osynliga varelser för att slippa rädslan. Man kan inte bara vara kvinna och samtidigt vara orädd i Brandelius film, och så känner jag mig också varje sen kväll som jag går hem från tunnelbanan själv.
Dessa två projekt/verk är ett exempel på hur brett Marabouparkens utställning “Hembyg(g)d” spänner. Konstnärernas olika projekt inkorporerar element av etnologi, sociala projekt, utforskande av religiösa sekter, broderi, installation och mycket, mycket mer. Ibland blir det lite spretigt. Kanske är konceptet hembygd lite brett för ett sådant relativt litet utställningsrum. Ofta känner jag att verken inkräktar på varandra och jag får inte ro att fördjupa mig i något av dem. De tyska rappande etnologerna är roliga i ”Battle Rap” av Anna Witt från 2009. Här låter konstnären etnologer som forskat om ghettospråk i München rappa fram sina forskningsresultat i battle med de rappare som deltagit i undersökningarna, och som framför sina egna åsikter om den antropologiska studien. Men de rappande rösterna förföljer mig sedan genom resten av utställningen där den blandas med broderade dukar på både gott och ont.
Det är ändå en trevlig utställning som presenteras på Marabouparken. Trots sin lite spretiga uppsyn känns den genomtänkt och jag kommer därifrån med många nya intryck och tankar om min egen miljö, min egen hembygd.
Adress: Löfströmsvägen 8, Sundbyberg
Utställningen pågår under perioden 7/9 – 25/11
Johanna Theander (text), Maja Borg/Jean-Baptiste Bérangèr (foto)
