Vad kan Cecilia Edefalks målningar av en Venusstaty (övre bilden) ha gemensamt med Helene Schjerfbecks sena självporträtt (nedre bilden)? Hur ter sig Schjerfbecks uttryck med Edefalks målningar på näthinnan? Och tvärtom. Just nu finns det i Stockholm en unik möjlighet att jämföra konstnärernas tätt sammanhållna verkgrupper, tillkomna med ett halvt sekels åtskillnad. I den retrospektiva utställning med Schjerfbecks verk, som pågår på Waldemarsudde, ingår en svit självporträtt från 1940-talets mitt. På en vägg hänger sju stycken på rad efter varandra. I bilderna upprepar Schjerfbeck sig själv som motiv och går mot ett alltmer upplöst, nästan utsuddat uttryck. Målningarna är hennes allra sista innan hon dör 1946, 83 år gammal.
Edefalk visar ett pågående arbete med målningar som föreställer ljusskenet kring en Venusstaty hon såg i London för nu tolv år sedan. Utställningen sker, tillsammans med Lina Bjerneld, i Galleri Crystals tillfälliga lokal i Parkaden mitt i City – ett märkligt nollställt och anonymt rum som egentligen inte gör mycket för att lyfta fram verken. Ändå får den påvra omgivningen Edefalks målningar att framstå i ett slags intensifierat tillstånd, vilket också gäller för hennes två små bronsskulpturer som fått en närmast kongenial placering i en kvarlämnad väggfast glasmonter. Den öppna rymden runt verken gör att betraktandet koncentreras till frågor om skala och material.
Det är konstnärernas metodiska – och tidsmässigt uthålliga – undersökande av ett utvalt motiv som först får mig att se paralleller mellan dem. Att de båda nyfiket håller fast vid och upprepar samma bild. Om än genom skilda typer av representation, så handlar det om motiv som de naturligtvis fäster stor vikt vid. Konstnärerna delar också ett intresse för den måleriska handlingen, för dess specifika möjligheter till kommunikation. Och i förlängningen gör upprepningen av motivet paradoxalt nog att bildernas figurativa innehåll blir mindre påtagligt. Fokus hamnar istället på måleriet i sig. Edefalk och Schjerfbeck upplöser motivets föreställande funktion och använder det närmast som en förevändning för att få måla. Samtidigt som de inte släpper taget om bildens avsikt.
Deras målningar präglas av ett flackande ljus, med ytmässiga färgfläckar och synliga penseldrag som bygger rumslighet och riktning. Upprepningen av motivet ger en avspänd ledighet som avspeglas i bildens rörelser. Den stora, och avgörande, skillnaden mellan konstnärerna är Edefalks påtagliga medvetenhet om skalans betydelse för målningarna. Medan Schjerfbecks målningar är ungefär lika stora, kan formaten hos Edefalk variera mycket. Sedan länge är det en del av hennes konstnärliga metod, där motiv och penseldrag krymper eller växer allt efter bildytans storlek. Här kan vi observera en självmedveten utveckling inom måleriet som inte existerade på Schjerfbecks tid.
Om Schjerfbecks självporträtt kan uppfattas som omedelbara återgivningar av hennes egen blick på sig själv, osentimental och avslöjande, framstår Edefalks målningar av en Venusstaty mer som en indirekt iscensättning av en bild föreställande henne själv. Författaren Karl Ove Knausgård skrev nyligen i DN om självporträttet som en samtidig splittring och sammansmältning av ”det konstnären är för sig själv, och det han eller hon är för andra”. En position som möjliggör ett distanserat betraktande. Knausgård menar att självporträttet innebär ett närmande till ”det i människan som inte representerar någonting, inte ens identiteten, utan det helt enskilda, jaget, det som man brukade kalla själen”.
Hela denna självframställning finns uppenbarad i Edefalks och Schjerfbecks motiv. Inte som en avbild. Kanske inte ens som ett avtryck, utan som en koncentration av verklighet. En närvarande erfarenhet som manifesteras i målningen. En aktivitet. En auktoritet. En intimitet. Existensen finns i färgen.
Adress: Parkaden, Regeringsgatan 47, Stockholm (Crystal), Prins Eugens väg 6, Stockholm (Waldemarsudde)
Utställningarna pågår under perioden 27/10 – 1/12 (Edefalk), 10/11 – 24/1 2013 (Schjerfbeck)
Magnus Bons (text och foto)
