Utställningens titel “Det fjärde hörnet” tolkar jag som den polyfoni som kan uppstå ur tre olika rytmer. För olikheterna i anslaget mellan Malin Hederus, Karin Lundgren-Tallinger och Cecilia Hultman är tydliga men ändå begripliga.
Malin Hederus ger i det första rummet en flyktig ingång, om än med rymd för eftertanke, till vad som krävs av besökaren för att kunna närma sig verken med naken blick. Verket ”Var dag, vardag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag” består av rosa t-shirts installerade på väggen. Tröjorna ser nyinköpta ut, de ömsom kränger och ömsom somnar, i ett försök att ta sig ur sin egen position. Likaså det neonfärgade tyllet i ”Bli kvar” placerat över en trälåda på väggen ser köpt ut. Vet inte varför jag hakar upp mig på det? Det har att göra med yta och en olust som väcks i mig, av det som bara passerar utan att egentligen vidröra. Jag har svårt att bli kvar. Istället drar tankarna iväg till skulptören Barbro Bäckström (1939 – 1990), som bland annat med nät utforskade det viktlösa tillståndet.
Bland snören, utvalda stenar och varsamt vikta papper, ibland med mjuka blyertsteckningar på, finner jag i Cecilia Hultmans verk en långsam och mödosam process som utstrålar en finurlig glädje. Likt en professor flyttar hon på saker en millimeter, tillbaka till dess ursprung. Om och om igen. Begrundar och ser hur fågelvägen drar linjerna, förbi alla tänkbara hinder. Konstnären lyckas ändå förmedla de poetiska millimeterna av blickens brännheta punkter genom förstoringsglaset.
Som i verket ”Långtidssekund” där någon häller upp vatten eller mjölk rakt ned på en bordsyta. I föreningen förädlas vätskan med träskivan, och en hög av blyertskorn bildas. Mystiskt men utan att bli luddigt. Mer som naturiakttagelser. Hur tiden glider, perceptionen förskjuts och omvandlar. Nuet. Bredvid blyertsteckningen hänger en sten. Tyngdkraften ger en riktning åt snöret som stenen är fäst vid. Stringent men eteriskt på samma gång. Vackert.
Intill hänger Karin Lundgren-Tallingers minutiöst tillverkade objekt, som med materialiteten fångar en annan typ av omsorgsfullhet. Utvalt och lager på lager har konstnären med en tillsynes besatt styrka låtit verken växa fram. Långsamt, men orubbligt. Känslan kan närmast beskrivas som när man rider ut till häst och efter en lång ritt i skogen kommer fram till en stubbåker. Djuret sätter iväg i galopp, och du släpper medvetet lite på tyglarna. Så lite till. Tills en urkraft slutligen dundrar fram, skenar nästintill ohanterligt.
Den sortens fokus och adrenalinpåslag har Lundgren-Tallingers konstverk. Inspirerade av Shibori, ett japanskt samlingsnamn där man vrider, färgar, pressar och viker textilier. Lundgren-Tallinger bearbetar materialet och väger det avskalade mot det överflödiga. I verket ”Lilith” rinner ditsydda pärlor, som tårar, ut ur en cirkel, omsluten av handtråcklade textilier. Bakom syns Hultmans blyertsteckning ”Hållet” med två händer som gräver sig igenom en kropp, lager på lager, in till någons hjärta? Det är återkommande i utställningen att de tre konstnärerna, på olika vis, blottlägger det förställda, det omslutna, det dolda.
Det andra rummet har en mer homogen energi. Hederus två verk ”Omfamning” och ”Henri” är tillverkade av tyg som lagts, likt en sjal, runt en metallstav. Dessa har en helt annan närvaro än hennes verk i det tidigare rummet. Det finns en djupare klangbotten här. Hängningen är luftig och fint disponerad. Låter jag som en mäklare nu? Nej, men jag måste ändå bara tillägga att belysningen i de båda rummen hade tjänat på att vara mer jämn, lysrör med neutralt ljus, istället för de varma spottarna som ger skuggor. Tycker dock att man som besökare bör ha överseende med sådant. Istället gå in i de olika verken, låta sig beröras av det eteriska och ta in vad som uppstår ur materialen. Och det är både tänkvärt och lustfyllt.
Windy Fur Rundgren
Foto: Cornelia Sojdelius Gallery, Cardellgatan 6. Utställningen pågår 25 januari – 21 februari 2020
