Två utställningar som pågår nu med milsvida skillnader och intima likheter är Hans Wigerts utställning “The Honey Licker” på Lars Boman Gallery och Valeria Montti Colques utställning “Florida Confusions” på Mirai Projects. Båda är färgälskare med ett behov av att uttrycka sig och skillnaden, förutom förstås ålder och erfarenhet, är totalt olika referenser.
Hans Wigerts målningar präglas av vardagsliv, vardagliga intryck och infall och landskapmålningar med fjäll och skogsmotiv. Ett renodlat naturmåleri med starka kontraster mellan ljus och skugga mixas med målningar med dråpliga inslag som två huvuden liggande intill vita björkstammar i en skogsbacke. Eller båtar roende upp i en rosa himmel över kyrktorn i en landsortsby. En del tycks ha självbiografisk bakgrund andra har poetiska och drömska inslag som målningen “Fiskfjällslisa” som föreställer en färgstark kvinnogestalt klädd i en klänning av fiskfjäll. Måleriet är till synes enkelt och hastigt men tittar man närmare tycks figurerna som framväxta ur bakgrunden. Det finns självklara referenser till en äkta svensk måleri- och formtradition som t.ex. X:et, Bror Hjort, Olle Olsson Hagalund, Vera Nilsson etc. men det för också tankarna till yngre målare som Jarl Ingvarsson och Karin Mamma Andersson. Alla bilder verkar som framkallade och destillerade utifrån ett starkt intryck som envist och påtagligt hänger sig kvar på näthinnan långt efteråt. Förutom de lite oroliga och kontrastrika naturmålningarna är stämningen i bilderna lättsam och färgglad trots att de byggs upp utifrån en berättelse med övertygande substans. Även om Hans Wigert är en representant ur en “äldre” konstnärsgeneration är hans konst definitivt något som händer här och nu.
Valeria Montti Colques teckningar och måleri är också färgstarkt och fullt av berättandelust. Hon tar för sig uppfriskande ohämmat av allt det som kan ge henne en möjlighet att utrycka sig. Hon kastar sig över alla möjliga sorters material med samma hunger i blicken som min tonårsson har när han öppnar kylskåpsdörren. En altarliknande skulptur uppbyggd av infärgade plastbackar och något som verkar vara överblivet julskyltningsmaterial från ett skyltfönster. Trots materialets enkelhet blir inte resultatet simpelt utan tvärtom, det övertygar både i färg och i form såväl som i det egensinniga uttryck skulpturen bär fram. Målningarna och teckningarna som är inramade omväxlande i gamla och nya ramar tycks vara en slags självporträtt med inslag av demoner, dödskallar, blommor och dramatik. De påminner lite om Frida Kahlos porträtt men har en mer flytande energi där verken liksom fortsätter på och utanför ramen och själva porträttet hamnar utanför fokus. I sättet att hänga bilderna binds teckningarna och målningarna samman till en mångfacetterad helhetsupplevelse.
Valeria Montti Colque är född och uppväxt i Sverige men hennes latinamerikanska rötter är påtagligt och ständigt närvarande i bilderna. Som en slags besvärjelse eller undersökning av vad hon är – svensk eller latinamerikan – var hon hör hemma och hur världen ser ut. Hon tillhör en yngre generation av svenskar vars föräldrar invandrade till Sverige under 70-talet och som idag är svenska sedan födseln men via sina föräldrar är präglade av en kultur långt härifrån. Hennes mest inflytelsefulla referenser verkar komma långt, långt härifrån men tycks sedan ha smälts samman till språk här och nu.
Dramatiken, uttrycksbehovet, kärleken till färgen och det direkta utan omskrivelser finns hos både Wigert och Montti Colque men det som intimast binder dem samman är något helt annat. Man brukar säga att det allra enklaste är svåraste. Förmågan att inte tänka utan bara göra. Att lita på sitt eget språk. En känsla av att om det känns rätt så är det rätt. Då brukar det vara det.
Bilder (uppifrån och ned): Hans Wigert, Valeria Montti Colque
Adresser: Lars Bohman Gallery, Karlavägen 16; Mirai Projects, Sibyllegatan 22
2008-10-14 Maria Johansson (text), respektive galleri (foto)
