”Det som är botten i dig är botten också i andra”, skriver Gunnar Ekelöf i diktsamlingen Färjesång från 1941. Detsamma skulle kunna gälla som devis för Hanna Ljunghs utställning ”Den tunna ytan” på Marabouparken. Utställningen, som är konstnärens hittills största, tar sig an Marabouparkens inte helt enkla utställningsrum på ett klokt sätt. Lokalen ropar tyst på total överblick, något som förstärks av den teaterliknande arkitekturen.
Men Hanna Ljungh faller inte för den frestelsen. Hon expanderar sitt uttryck när det behövs, bara för att i nästa ögonblick dra ned på intensiteten och locka betraktaren riktigt, riktigt nära. Det är en gångbar strategi när man som konstnärligt arbetsmaterial använder allt från hela bergmassiv till knivsuddar av exotiska grundämnen.
Den bärande principen i Hanna Ljunghs konstnärskap är den organiska samhörighet som finns mellan oss och universum: både kometerna som susar omkring i rymden, gruvschakten på jorden och våra egna kroppar innehåller samma slags materia. Botten i dig är också botten i världsalltet. Det är en både svindlande och poetisk tanke, men inte helt enkel att omsätta i konstnärlig praktik.
Det är sällan som de riktigt stora tankarna om världens och kosmos beskaffenhet låter sig fångas i en visuellt slagkraftig dräkt. Men det är just ur denna insikt som Hanna Ljunghs konstnärliga styrka växer fram. Hon undviker att komplicera saker eller, rättare sagt, hennes verk fungerar som allra bäst när de förmår ge det svåra ett enkelt uttryck.
Detta är särskilt tydligt i hennes ”Curiosity Cabinets”, som förenar en förmuseal tradition med modern kemisk analys. Kuriosakabinettet som kulturhistorisk företeelse hör till perioden före upplysningen, där förmögna personer samlade och visade upp objekt från allsköns sammanhang, högt som lågt och utan några som helst krav på vetenskaplighet.
Hanna Ljungh ägnar sig heller inte åt reguljär vetenskap, men i hennes estetiskt tilltalande montrar visar hon upp den mängd av olika mineral som finns i våra egna – och hela lokalsamhällens – kroppar. Hon drar också, rent bokstavligt, linjer mellan sina kuriosakabinett och den så kallade Quantified Self-rörelsen. Enligt denna kan vi genom att ständigt hålla koll på våra egna biometriska värden optimera kroppen på samma sätt som en programmerare justerar koden för att datorn ska fungera effektivare. Förvetenskaplig förundran möter vardagsvetenskap på steroider.
I serien ”Vivisections” tar Hanna Ljungh ännu ett steg i riktning mot att förena poesi och vetenskap. Hon iscensätter ”utgrävningar” som hon sedan fotograferar. Ibland blir resultatet nästan måleriskt, som något uppstramade Mark Rothko-verk. Andra gånger dominerar detaljrikedomen och vi tas med på en resa in i vad som skulle kunna vara nuet, det förflutna och framtiden i en sammanhängande helhet. Det är både vackert och fascinerande.
När Hanna Ljungh svingar sig upp på högre geografisk höjd blir resultatet lite svajigare. Ljudverket ”I am mountain – measurements” bygger på en sinnrik samverkan mellan ljudinspelningar och en seismograf som tillsammans åskådliggör förändringarna av Kebnekaises sydtopp. Som konstverk känns dock verket onödigt komplicerat, och det saknar den fysiska eller visuella kraft som de övriga verken i utställningen utstrålar.
Tycker man ändå att Kebnekaise är värt en konstnärlig mässa är det ingen dum idé att ägna tid åt ett annat av utställningens verk, ”I am a mountain, to measure impermanence”. Verket är en drygt 5 timmar lång videotagning av bergets sydtopp, och visar – förutom berget självt – inget annat än enstaka människor som rör sig upp och ned längs berget. Videon punkterar prompt villfarelsen att människan är alltings mittpunkt.
Berget fyller blickfånget, och vi människor får finna oss i att uppträda som statister med ett ändligt livslopp. Detta är också utställningens tydligaste budskap: i skuggan av de riktigt stora och de riktigt små naturfenomenen är våra liv blott irrbloss i evighetens mörker, men också ödmjukt delar av ett sammanhang som förenar oss alla.
Anders Olofsson
Marabouparken, Löfströms allé 7–9, Sundbyberg. Utställningen pågår 22 oktober 2022 – 22 januari 2023
