Elva verk, sex nya, ”tusch på papper” och en dokumentärfilm. Utställningen är producerad i samarbete med Nordiska Akvarellmuseet. Det låter aningen tunt, men känner man till Gunnel Wåhlstrand så växer motiven – eller snarare en verklighet – fram; långsamt, minutiöst, full av upplevelse och reflektion. Man behöver inte känna personerna på familjealbumets bilder, inte heller miljöerna, uppförstorade med hjälp av penna och pensel – det är genom konstnärens blick och återgivning man som betraktare får tillträde utifrån egna sinneserfarenheter.
Resultatet av Gunnel Wåhlstrands målningsarbeten, med utgångspunkt från uppförstorade fotografier, blir till ett mellanting mellan fotografi och verklighet. Verkens storlek ökar upplevelsen av att själv kunna delta, befinna sig i en miljö eller ett sammahang, möta människor, känna dofter och ytor. Och höra tystnad. Förmodligen är det just tystnaden som gör betraktandet till en sådan komplex upplevelse.
Det första verk som möter mig är målningen ”Hällkaret”, bilden kommer mot mig och jag möter den; går på avstånd, byter vinkel, går nära, lämnar och sugs tillbaka. I förgrunden klippor och näckrosor i ett stilla men förunderligt starkt solljus, jag känner solen och den mjuka värmen i stenen trots att den himmel som syns i bilden är grå av flockade regntunga moln och klipporna syns grå, hårda och karga på avstånd. Några steg bakåt tycks bildens helhet grå, nästan dunkel, när jag åter närmar mig antar målningen en skala av blågrå toner, ännu ett steg så skiktar sig bilden i nära ljus och värme och fjärran mörker, outgrundlighet. Närhet och avstånd ger olika upplevelser.
Likadant är det med motivens tillsynes lättillgängliga, eller idylliska, yta: ”Anna-Lena”, porträttet visar en mild, ung och vacker kvinna med harmoniska anletsdrag och en perfekt ordnad frisyr, men blicken är ofokuserad i fjärran eller inåtvänd i onåbara tankar. I stugan framträden en idyllisk inomhusmiljö som andas sommarsöndag, välstädat, fridfullt, hemvävt, brödkorg på bordet och blommande gloxinior i fönstret vars innanfönster har avlägsnats – inget är nött, allt helt, rent, i harmoni, mild färgskala och välmålat vitt. Men tystnaden och tomheten talar ett tydligt språk, något fattas – och utanför fönstret kommer den lövrika buskens grå bladverk oroande nära.
De tre ovan nämnda målningarna är utförda 2012-2013. I ”Den sista ön” (2012) är bilden befolkad, två personer uppfattas som centrala och i blickfånget men är ändå diffusa och otillgängliga, koncentrerade på seglarna i viken eller på något mera fjärran. I hörnet närmast betraktaren kan ytterligare en betraktare anas, ett steg närmare den idylliska sommarbilden – men kanske ändå i en annan dimension. Trots uppenbar rörelse av vind i hår, gräs, segel och vatten har penseln framkallat stumhet och tystnad, allt befinner sig i en vag mjuk oskärpa utom de hårda stenarna i vänster framkant – framför den runda form som kan vara ett bakhuvud.
”Tore” (2007) och ”ID” (2011) är knivskarpa porträtt, det ena av en pojke det andra av en ung man, alerta, nyfikna, välartade och på ytan perfekta. Mannen på ID-kortet har ett pojkaktigt varmt leende och glimten i ögat, men också en blick av tankedjup som vittnar om mognad. I dokumentärfilmen ”Det vita rummet” berättar Gunnel Wåhlstrand om bearbetnings- och arbetsprocess, om fadern som valde att lämna livet i unga år trots god utbildning och framtid, om farfadern som valde att lämna sin familj. Vidare om ambitionen att genom måleriet komma nära fadern, se till att bilden av honom behålls skarp och inte bleknar, komma in i rummen och dela tillvaron från sin egen utgångspunkt; samtidigt som hon försöker närma sig mannen bakom kameran, se hans bild av det fångade motivet.
Det är kontrasten mellan det dunkla, det skarpt återgivna och det tomma, där någon saknas, som berättar, liksom urvalet av bilder; varje bild har flera dimensioner – det som leder vidare till nästa kan vara en skarp detalj eller ett diffust hörn. Konstnären har dessutom förmågan att måla in och förmedla tystnad, längtan, saknad och distans samtidigt med närhet.
Flera dagar efter besöket kan jag fortfarande plocka fram utställningens bilder ur mitt minne, precis som om det vore mina personliga minnesblider eller fotografier. Kraften i det förmedlade uttrycket bor kvar i mig, stärker bilder och fotografier från mitt eget minnesalbum som blivit bleka av den hektiska tillvaro som råder kring oss som lever i en annan tid. Men hur är det med ljudet och dofterna, finns de kvar? Jag minns ett fotografi där min mormor står på ett blåsigt berg med syrener i bakgrunden; jag hittar inte doften av syrenerna, som jag vet att jag upplevde när bilden togs, däremot kan jag genom minnet av fotografiet som vuxen, känna min mormors vilsenhet i saknaden efter min morfar, som just gått bort. Då var jag sju år – den upplevelsen formuleras nu när jag reflekterar.
Adress: Drottning Christinas väg 1E
Utställningen pågår under perioden 25/5 – 1/9
Marit Jonsson (text), Jean-Baptiste Beranger (foto)
